Föräldrar som är osams

I dag tänkte jag åka till närmaste babyaffär och kolla lite saker till tvillingarna. Alldeles själv med de små. Ska bli spännande att åka lite längre än de närmaste affärerna runt om, det känns lite som att åka runt med en trasig handgranat som är på väg att smälla. I bland går det bra och ibland inte, men jag ser det som en trevlig utmaning för jag vill inte sitta hemma och jag tror det är bra för barnen att komma ut.

Jag tänkte gå till öppna förskolan och göra gipsavtryck men nu hamnar mattiderna så fel så jag struntar i det.

Jag lyckades dessutom köpa fel blöjor i går, jag kan inte riktigt skilja på baby dry, comfort och allt vad de heter och tyckte jag läste rätt kg. Men när jag kom hem hade jag köpt 9-12 kg, attans då. Det är ju ett tag kvar tills dess.

Nytt försök i dag.

Det går över förväntan att vara hemma själv, nästan enklare då det blir en del tjafs mellan mig och maken emellanåt och det tar energi om något. I går rök vi ihop och jag gick och la mig både arg och ledsen, det känns verkligen inget vidare. Att ha barn tar verkligen inte fram ens bästa sidor fast man kämpar att vara så bra och vettig som möjligt. Det tillsammans med att vara trött gör att det bara inte går att behärska sig ibland.

Jag vill ju vara en bra förebild åt barnen och tjafsa om småsaker är verkligen under min värdighet, jag avskyr tjat. Så blir jag trött och utvecklas till nån sorts ragata istället. Måste försöka tänka på det så inte barnen tar efter, inte precis för att de gör det nu men ändå.

I går var de på sitt gnälligaste humör och höra det från 04 till 18 då maken kommer hem är rätt enerverande, men jag satte mig i soffan med dem på varsin sida om mig och kollade på filmen Godzilla, sen varvade jag att ha båda i knät. Jag tror Alfred är inne i någon fas just nu för han strålande humör är som bortblås och båda krånglar med maten. Det är som rena niagarafloden varvat med kamphundsätning.

Katterna är nog också inne i nån fas och rodda runt här hemma med alla 5 är rätt så slititgt. Men så kommer ett leende eller ett lite skratt, en puss från Robban (katten) och allt är bortglömt.

Jag såg i boken "att växa" att det är en vecka kvar tills nästa utvecklingsfas, det är bara att ladda tålamodet då, för den fasen skulle vara i 3 veckor.

Jag tänker mkt på Alfred och oroar mig så att han inte riktigt kan se oss än, han ser ju allt annat runt om och mig på avstånd. Man han kan inte titta direkt på mig.

****
Jag längtar tills på söndag. Då är det ridning igen! Vilken lycka!