Ruvardag 12
Som vanligt vaknade jag tidigt, vad är det för fel på mig? Kan jag inte få sova som en vanlig människa?
Sen har jag haft så himla ont i ryggen ett tag, kan det vara tempurmadrassen som redan sunkat i hop sig? På ett par år? Jag fattar inte vad det är med mig och bäddmadrasser? Det verkar inte finnas nån som är bra nog för min rygg.
Nu har jag varit ute på promenad, solen har precis börjat lysa lite (just när jag kom innanför dörren..såklart) -5 grader. Ganska skönt. Tänkte det var bäst att röra på sig efter gårdagens otroliga julbord.
Kaknästornet är något utöver det vanliga, det är fantastiskt att få sitta där och se ut över staden. Bra Service, och god mat. Väldigt trevligt!
*****
Jag passade på att tippa i mig lite vin. För jag har ju naturligtvis testat minus i några dagar (jag har faktiskt inte testat idag, whats the point liksom?). Som vanligt. Jag har nu oxå slutat med medicinerna. Som vanligt.
2-3 gånger kvar. Sen så...
Jag var väldigt ledsen i går kväll och jag börjar förstå att det är ett barnlös liv vi kommer få leva. Jag kommer aldrig att få uppleva mina barns fördelsedagar, att ha en familj, att få barnbarn, att få ordna härliga julaftnar. Att få skrika på en fotbollsplan, att få ingå i samhällets gemenskap.
Jag kommer alltid få frågan om vi har barn.
Jag kommer alltid få svara nej.
Jag kommer alltid få medlidsamma blickar.
Jag skäms över att vara barnlös. Att vara misslyckad, ingen vågar säga det men alla tänker det. Det är synd om oss.
Jag tror väldigt få förstår hur det är att ha sin framtid som ofrivilligt barnlös.
Och just nu känns mitt liv väldigt meningslös. Väldigt. Vad har jag att leva för?
Sen har jag haft så himla ont i ryggen ett tag, kan det vara tempurmadrassen som redan sunkat i hop sig? På ett par år? Jag fattar inte vad det är med mig och bäddmadrasser? Det verkar inte finnas nån som är bra nog för min rygg.
Nu har jag varit ute på promenad, solen har precis börjat lysa lite (just när jag kom innanför dörren..såklart) -5 grader. Ganska skönt. Tänkte det var bäst att röra på sig efter gårdagens otroliga julbord.
Kaknästornet är något utöver det vanliga, det är fantastiskt att få sitta där och se ut över staden. Bra Service, och god mat. Väldigt trevligt!
*****
Jag passade på att tippa i mig lite vin. För jag har ju naturligtvis testat minus i några dagar (jag har faktiskt inte testat idag, whats the point liksom?). Som vanligt. Jag har nu oxå slutat med medicinerna. Som vanligt.
2-3 gånger kvar. Sen så...
Jag var väldigt ledsen i går kväll och jag börjar förstå att det är ett barnlös liv vi kommer få leva. Jag kommer aldrig att få uppleva mina barns fördelsedagar, att ha en familj, att få barnbarn, att få ordna härliga julaftnar. Att få skrika på en fotbollsplan, att få ingå i samhällets gemenskap.
Jag kommer alltid få frågan om vi har barn.
Jag kommer alltid få svara nej.
Jag kommer alltid få medlidsamma blickar.
Jag skäms över att vara barnlös. Att vara misslyckad, ingen vågar säga det men alla tänker det. Det är synd om oss.
Jag tror väldigt få förstår hur det är att ha sin framtid som ofrivilligt barnlös.
Och just nu känns mitt liv väldigt meningslös. Väldigt. Vad har jag att leva för?
Det hjälper knappast.. Men DU är viktig..
SvaraRaderaPrecis som varje människa. Alla har en uppgift i livet och är till för något eller någon.
Jag förstår din känsla av meningslöshet, för att ha en längtan som kanske inte går fylla ger en hemskt tomhet som äter upp en.
Jag hoppas så att du och andra som längtar ska få sin önskan uppfylld. Tyvärr så lyckas det inte för alla. Än håller jag tummarna för dig och jag blir ledsen då du är ledsen.
Du har ändå en otrolig styrka och humor och glädje som du sprider till mig och andra som gör att jag älskar att följa dig på din väg..
Önskar att du får lite glädje nu till jul och att ni också ska få er största önskan uppfylld till slut.
Massor med kramar från Lena och missarna
Tack underbara Lena!
RaderaPrecis det du säger har jag också sagt. Och tänkt. Så många gånger. Gråtit. Förbannat.
SvaraRaderaMen det hjälper ju inte.
Vårt "sista" missfall fick vi i februari. Jag bad min fantastiska distansläkare om en remiss, och fick till en kurator på vårt länssjukhus. Vi träffade henne första gången i mars. Sen har jag varit där varannan vecka. Ingen psykolog eller psykiatriker, utan en kurator - som lyssnar och pratar... Nu kan jag ärligt säga att hon har hjälpt oss, och MIG väldans mycket.
I början var jag urförbannad på alla barnvagnar, svor över gravidmagar osv osv. Det har lugnat sig nu.
Första gången sa kuratorn orden: adoption, familjehm. Och jag bara NEEEEJ. Det fanns inte på kartan!!! Nu har det gått ett tag. I augusti tog vi de första stegen.
Vi är för gamla för att adoptera. Men vi ska bli familjehem (hette ju förr fosterhem). Vi har önskat ett yngre, svenskt barn. Nu ser det ut som om hon kommer till oss efter trettonhelgen... En svensk flicka, 1,5 år... Det är en uppväxtplacering, vilket betyder att hon inte ska tillbaka till sina föräldrar. Efter tre år kan vårdnaden övergå till oss.
Det är inte vårt biologiska barn. Vi kan aldrig se likheter och släktdrag. Men det är så nära vi kan komma. Vi kommer få ett barn i huset, och vi kan samtidigt hjälpa någon annan. Vi kommer få packa gympapåsen, sjunga gonattsånger, plåstra om skrubbade knän, pussa vårt sovande barn, torka kladdiga frukostbord... och allt det där som jag tror du också längtar efter.
Vi visste när vi gjorde vårt sista försök, att det var vårt sista försök. Vi hade satt en gräns. Vi grät. Vår läkare grät. Men han kramade oss länge, och sa att vi var starka som klarat att säga stopp...
Du är mitt i sorgen nu. Bestäm dig för att vara lessen tills i kväll kl 21. Sen ska du fira en vanlig, och kärleksful jul. Efter helgerna tar du tag i livet igen.
Har du inte gjort det redan, läs mina funderingar i min blogg. Hela år 2012 har varit helt konstigt...
Många varma julkramar
från en medsyster....
Jag följer din resa verje dag och har läst varenda inlägg du skrivit. Din blogg och dina ord är en stor tröst för mig.
RaderaDen resan ska vi oxå göra, men just nu är vi inte redo.
Det är så synd att det inte finns fler bloggar från de som förblir barnlösa. Hur de har sitt liv, tacklar allt och hur de orkar...
Många kramar och tack för en fantastikt kommentar
Jag käner PRECIS som du Anna!!!! Det verkar aldrig bli vår tur. Som om man lever i en radioskugga dit fertiliteten aldrig når...
SvaraRaderaKramar till dig!
Så tråkigt för dig med, det här är ett jävla skit!
RaderaKramar
Jag förstår varje ord du skriver! Du har gjort så många försök, långt fler än jag gjort. Det är förjävligt, så orättvist på alla sätt och vis! Vi har likheter i vår bakgrund och jag förstår den där extra dimensionen av barnlösheten - det borde inte vara så, du borde få det du önskar!
SvaraRaderaKramar från J!
Tack
Raderakram!
Nä f-n vad jag känner med dig! Dina smärta gör mig så ledsen o jag inser att inget man skriver just nu ger någon tröst men jag hoppas fortfarande o ger inte upp ännu.
SvaraRaderaMassor av stora kramar Nenne
Kram!
RaderaMassor av styrke i tröstekramar från mig.Lina
SvaraRaderaMassor av styrke i tröstekramar från mig.Lina
SvaraRaderaKram!
RaderaHej, tittar in för att skicka över en värmande kram och också ge ett lästips. Det handlar förvisso inte om bloggar skrivna av kvinnor i samma situation (som du ju har efterlyst), utan om intervjuer som gjorts med par som gått igenom ivf men där det positiva resultatet har uteblivit och livet sedan har fortsatt utan barn. Det är vetenskapliga artiklar, så språket kanske inte är det mest läsvänliga, men kanske kan där ändå finnas något som kan vara till nytta på livets väg.
SvaraRaderahttp://humrep.oxfordjournals.org/content/22/2/598.abstract?sid=1170ec84-b2e8-45b0-a055-706c96dce2a4
Hoppas du får en fin nyårsafton och ett gott nytt år.
Kom på att du kanske inte kan öppna pdf:erna utan att registera dig som användare/betala för dom. Säg till om det är så, då kan jag maila dem till dig istället (är själv forskare och har fri tillgång till dem).
SvaraRaderaSå ledsen :( kramar i massor!!!
SvaraRaderaSå ledsen :( kramar i massor!!!
SvaraRadera