Gråta på jobbet

I dag är definitivt en sån dag jag skulle valt att stanna hemma.


Ett tag tillbaka är vi rätt överbelastade på jobbet, jag jobbar deltid och har just nu två tjänster jag hoppar emellan, jag jobbar nog 150% på min deltid. Jag är sällan stressad, tänker jag i alla fall, men kanske mer än jag tror.


I dag kom jag och min gruppledare i jobbkonflikt med varandra, över en skitsak egentligen då vi hade helt olika åsikter. Jag uppskattar inte att bli orättvist tillrättavisad som en treåring på min arbetsplats. Jag surnade till rejält och det slutade med att jag började gråta. Jag kände mig kränkt, påhoppad och...plötsligt blev jag osäker- kanske jag hade fel ändå.


Det blev för mycket. Så nu kan jag inte sluta gråta, är nära en panikattack och få sitta att djupandas hela tiden för att inte något ska bryta ut. Det är som att sätta på en kran som inte går att stänga av.


Till saken hör att jag aldrig gråter. Inte inför någon. Inte alls faktiskt (ok, när Robban blev sjuk i somras är ett undantag).


Det gör i sin tur att jag känner mig underlägsen, pinsam och svag. Vafan. Nog måste jag palla med ett diskussionsutbyte?


Nu vill jag bara gå hem, flyktinstinkten har slagit till med 100%.
Det var väldigt länge sen jag kände såhär. Skitjobbigt.


Det har varit lite rörigt hemma också och den enda gången jag verkligen känner mig ok är i stallet. Då fokuserar jag bara på hästar och ridning med allt vad det innebär. Hade jag inte haft hästarna så...


*****
Min ridskola har höjt sina ridpriser pga foderbristen. Så det var med stor sorg jag avsa min plats på ena dagen i veckan. Nu tänkte jag rida en gång i veckan och vara i Stallet med Klara 1 dag. Men så fick jag höra att Klaras ridskola har lite billigare priser, iof lite små hästar och en ardenner och plats över i en vuxengrupp med blandad erfarenhet. Vad gör jag? Bokar in mig från nästa termin.


Men suck.


I bland förstår jag mig inte på mig själv. Alls.

Kommentarer

  1. Så reagerade jag innan jag blev sjukskriven för utmattning, brukar inte heller gråta inför någon och helt plötsligt hände det några gånger på kort tid på jobbet och då var det också om små konflikter eller diskussioner som jag vanligtvis inte har några problem med att ta. Och jag kunde inte stoppa det alls! Jag menar inte att säga att du är utmattad, men det kan vara en varningssignal från kroppen att hålla koll på. Testa att göra det här självtestet om utmattning: https://www.keds.nu/test/ det använde min psykolog (såklart när man gör det själv hemma är det bara för att få en uppfattning, inte en vårdbedömning). Oftast märker man inte att man är utmattad förrän det är för sent, eftersom hjärnan vänjer sig vid stress. Ta hand om dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I dag känner jag mig fortfarande väldigt ledsen. usch. Tack, jag ska göra testet. Du har nog rätt, det är en varningssignal. Kram och tack

      Radera
    2. Om jag inte minns alldeles fel fick jag 32 poäng den dagen som psykologen i princip beordrade mig att gå hem från jobbet omgående. Jag var hemma ca 4 månader på heltid, sedan har jag jobbat 25% i 2 månader och nu har jag jobbat 50% i snart 1 månad. Testade idag och fick 19 poäng, så jag har en bit kvar än. Jag vill som sagt inte säga att det är eller kommer bli samma för dig, men du borde verkligen ta det på allvar och ta kontakt med vården så att det inte går för långt. Det tog ungefär 2 månader innan jag ens accepterade att jag mådde så dåligt, jag var helt säker på att läkaren aldrig skulle sjukskriva mig och nu i efterhand inser jag hur mycket det faktiskt har påverkat mitt mående och inte minst min hjärna. Att det faktiskt inte är normalt att må på det viset. Ta hand om dig.

      Radera
  2. Känner igen mig så väl. Har också börjat känna att när jag behöver stå upp för saker jag säger/blir kritiserad så väller tårarna upp i ögonen och det är svårt att hålla inne gråten.
    Gjorde precis testet och fick 37. Problemet är bara att jag upplever mig minst lika stressad hemma (rodda familjen med allt vad det innebär, ett barn med problematik i skolan som ska börja utredas, konflikter konstant med barnen osv). Så det känns aldrig som jag kan varva ner. Har till och med självmordstankar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här, det är ju lika stressande hemma som på jobbet. Om inte värre. Jag har aldrig tid för återkoppling och tycker alla bara jagar mig.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering