Viktiga händelser och mindre kärlek

Helgen har varit fantastisk, sömnlös och mysig. framförallt har den gått fort!


Barnen har mestadels varit fantastiska även om de ger oss grått hår. vi försöker sära på dem den del så de får lite egentid med oss föräldrar. I lördags var jag och Klara på hopptävling, hon tyckte det var otroligt spännande i typ 10 minuter. Hahha :-)


I söndags hade jag ridning och barnen var och tittade på en stund. Efteråt fick de hjälpa mig att göra i ordning hästen.


Helgens höjdpunkt var att vi köpte de nya cyklar med trampor, innan hade de springcyklar. Jag beslutade att vi inte skulle ha stödhjul utan endast en föräldrastång.


Alfred kämpade en stund och plötsligt cyklade han i väg själv! Stången fick vi skruva bort. Klara däremot var lite rädd men mest frustrerad över att Alfred kunde cykla själv men inte hon.


****
Däremot så känner jag mig så trött och arg på maken. Från att han varit min medelpunkt är jag mest irriterad på honom. Så har det varit sen barnen kom, jag hittar inte tillbaka till kärleken för honom. I stället för att vi är ett team är vi mer vi och dom. Vi har inga gemensamma intressen förutom barnen.


Han är ingen sån som pratar, absolut inte om känslor. Jag talar om vad jag känner och upplever så säger han "nej, så är det inte" till ingenting.. Jag har föreslagit gemensam terapi men han tycker inte det behövs. Det känns mer som det här ligger hos mig, han verkar inte uppleva nåt problem.


Jag är mer  som en teamleader som står för all planering och all logistik. Gör jag inte det händer ingenting.


Jag vet inte vad jag ska göra. Jag försöker knipa igen och inte visa min irritation men jag har mest lust att spränga honom i luften och skicka delarna till olika länder..


Såattsäga :-)









Kommentarer

  1. Att få barn var den största påfrestningen på mitt och min mans förhållande.Jag hade inte tänkt ha några barn alls, men lät mig övertalas, så vi fick vårt första efter 15 år tillsammans och jag var då 36 år. De åtta månader jag var hemma med vårt första barn, är de åtta värsta i mitt liv, och jag bestämde mig för att ALDRIG göra om experimentet. Det tog några år även för min man att hämta sig, men sju år senare fick vi ytterligare ett barn (jag var då 43). Villkoret för min del hade då varit att han fick ta all föräldraledighet utom de 30 dagar som (då) inte fick överlåtas på den andra föräldern. Planerat kejsarsnitt på fredag. Tillbaka på jobbet på måndag. Ingen amning. Visserligen gick allt betydligt lättare med barn nummer två, men ännu en påfrestning var det likafullt. Lösningen blev att prata. Jag berättade att jag inte längre tänkte driva "Företaget Familjen" och så abdikerade jag som chef. Vi började städa på torsdagar (städfirmor fanns inte på den tiden på det sätt det finns nu). Jag skrev handlingslistor men G handlade. Jag sorterade tvätten. Han tvättade och hängde. Vi turades om att frakta barn till skola och dagis. Det hände att han missade regnkläder eller något annat, men då fick det vara så. Jag klagade inte på honom. Han fick själv upptäcka vad konsekvenserna blev av att glömma, inte ta ansvar osv. Vi missade även en Gotlandsfärja därför att han klantat till det, men so what. Alla var vid liv. Avgörande för mig var alltså att släppa taget. Annars hade äktenskapet havererat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Jag är också en av dem som upplevde det första året som oerhört jobbigt. Skönt att det är fler än jag!

      Nu när jag läser till kommentar så ser jag faktiskt att vi har en del uppdelat. Men jag håller ändå chefspinnen. Jag borde lägga ner den. och släppa taget.

      Din kommentar får mig verkligen att fundera.

      Tack!

      Radera
  2. Jag har läst din blogg i evigheter. Men kommenterar sällan. Tack för en fantastisk blogg vill jag först skriva. Älskar hur ärlig du är. Sen vill jag bara skriva att jag så väl känner igen det du skriver om din man och känslorna. Förstår att småbarnsåren är slitiga och jag undrar om det är värt att hålla ut. Om allt kan "bli bra" sen, när allt roddande över familjelivet minskar. När man kan lämna bort barnen lättare, när man kan vara pojkvänn/flickvänn istället för mamma/pappa. Jag vet inte. Just nu tror jag att jag mest kompromissar ett liv för att jag inte kan tänka mig ett halvt liv utan barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du trogna läsare <3 Jag blir alldeles varm i hjärtat :-)

      Så säger maken också, att vi ska härda ut. Men jag vill gärna vara trevlig under tiden, inte vilja mörda honom :-)

      Radera
  3. Tack för att du delar med dig så ärligt. Jag är ju med en som fick kämpa länge för att få barn och vi trodde länge att det inte skulle bli några. Min man och jag var VI mot världen. Sen kom min dotter, vaknätter och tröttheten som gjorde att det bara tjafsade om allt. Samtidigt det dåliga samvetet för man måste ju vara lycklig och tacksam hela tiden när man kämpat så länge och nu hade fått det man kämpat så för men jag ville bara slänga ut min man. Det var nära många gånger men vi kämpade oss förbi det och sen blev det bättre. Så kämpa igenom det är mitt råd. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så känner jag med, vi har kämpat så och jag vill sälja maken på blocket. Och barnen :-)

      Tack. Vi kämpar på!

      kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vidrig helg :(

Åter arbete och dålig förskola