Vila i frid älskade Isak


2013 Ett mycket tungt år. Den 18 maj kom det två streck på stickan. Vilken chock! Det hade aldrig NÅGONSIN hänt under alla våra försök på 14 år. Jag testade som en galning men plusset fanns kvar.


Läs Isaks resa HÄR.


Resan blev otroligt lång och en mardröm utan dess like. Tänk att det var så många år sen. Jag minns den 12 september i detalj. Jag kommer aldrig att glömma. Aldrig.


Den 12 september 2013
Vi blev visade in på ett rum av en otroligt mysig barnmorska, hon förklarade hur allt skulle gå till och att hon skulle ge mig 4 slidpiller (cytotech) för att starta värkarbetet, klockan var då ca 10.15. Sen satte hon nål och frågade hur jag mådde vilket gjorde att jag började storgråta på en gång. Hon kramade mig och sa att vi fixar det här tillsammans.

Ca 12 börjar jag få rejäl mensvärk, inte outhärdlig men ganska otrevlig, jag får då temgesic som inte hjälper ett dugg. Vid 13 står jag inte ut längre och ringer för att få smärtstillande. Jag får då morfin som inte hjälper alls, efter att ha lidit en stund till så jag kräks. Ingen vanlig trevlig liten kräkning utan en riktig med kramper. Jag får även dropp.

Kuratorn kommer och vi pratar, jag gråter mest men vi ska ses nästa vecka för att prata begravning. Vad jag förstod så forslas och bränns Isak på skogskyrkogården och eftersom inte vår kommun är Stockholm så måste vi själva ordna hämtning av honom. Själva eller med begravningsbyrå. Så nu måste vi ringa nån begravningsbyrå. 

Sen börjar helvetet med frossa, feber, morfin och kräkningar. De provar massor av olika läkemedel men ingenting fungerar. Var 3:e timme får jag nya tabletter cytotec vilket gör att smärtan eskalerar. Jag lyckas tom kräkas upp tabletterna vilket gör lite förvirring om jag ska få nya eller om de hoppas att de hann åka ner. 

Jag kräks, gråter, skakar och har otroligt ont, det fungerar bäst att ligga på sidan och bara försöka andas. Kräkningarna är så kraftiga att jag kissar på mig varje gång (som tur är har man stora förlossningsbindor på sig) och jag får även dropp eftersom jag inte kan behålla något. Hela eftermiddagen är en diffus dimma eftersom jag har så ont och ändå är så drogad. Sköterskorna tar hand om mig, baddar mig på pannan och försöker underlätta så gott de kan. Jag kan inte äta och inte dricka, både drogerna och cytotec gör så att jag mår så dåligt.

Vid 18-tiden skickar jag hem maken som är alldeles slut, jag vill även att han ska se till att alla djuren mår bra. 

Vid ungefär samma tid kallar sköterskorna på läkaren som beslutar att lägga in en blockad en PCB, det betyder att hon sticker upp långa nålar i livmodern och lokalbedövar. Det ska göra att den värsta smärtan ger med sig och jag ska få lite andrum. Det var väldigt otrevligt men oxå skönt för jag hoppades så att få vila lite. Jag börjar nu bli väldigt sliten och undrar hur jag ska orka, nu börjar det mer handla om att överleva. Nu mer än någonsin vill jag att allt ska vara över. Smärtan släpper inte för en sekund utan det bara värker och värker, jag får även pronaxen som ska lindra.

Det vi väntar på är att det ska börja blöda för då betyder det att förlossningen har börjat, men ingenting börjar och doktorn säger att jag endast öppnat mig lite grann. 

Sköterskorna är otroligt gulliga och kramar, tröstar och håller mig i handen. 

Lokalbedövningen hjälper inte alls utan endast kraftiga doser av morfin som gör att jag blir alldeles väck i huvudet, tyvärr går det ut ganska fort ut kroppen och jag har konstant ont. Det onda börjar nu eskalera och det jag tyckte var en 10 på skalan 1-10 är nu snarare på 20. 

Nattpersonalen kommer och ger mig mer morfin. Jag gillar verkligen henne, hon kramar och gör allt för att jag ändå ska må så bra som möjligt. Hon håller min hand, talar lugnande till mig och lutar sin panna mot min.

Vid 23.20 får jag lov att sätta mig upp för nu gör det så ont att jag nästan svimmar. Helt plötsligt börjar det forsa fostervatten, då menar jag forsa. Över hela sängen, mig och hela golvet runt om mig. Jag blir skräckslagen och förstår inte alls först vad som händer utan ringer på klockan i panik. När de kommer in gråter jag och är otroligt rädd. Jag ringer maken och säger att vattnet gått och att han måste komma. 

Sköterskorna lugnar mig och förklarar vad som händer, sköterskan håller min hand och jag hör bara hennes röst och försöker andas. Jag får även lite morfin och en lugnande tablett. All smärta har så gott som försvunnit i och med att vattnet gått. 

Jag får gå in på toaletten och duscha av mig medans de städar. Sen sitter sköterskan och håller mig i handen tills jag är lugn. Hon går ut och säger att jag ska ringa om det börjar trycka på. 

Nästan på en gång känner jag att det börjar trycka på, jag ringer på klockan och de kommer in med en liten sitt hink som är vadderad och ställer den vid sängen.

Jag får sätta mig på den och luta mig över sängen som de höjt upp så jag får stöd av den. På en gång känner jag att det forsar ut något och jag börjar gråta hysteriskt. Det känns så otroligt läskigt, halt och obehagligt. En sköterska håller mig i handen och den andra masserar min rygg, hon talar lugnande och förklarar vad jag ska göra. Nu är det meningen att jag ska trycka på men jag vågar inte. Det är så otroligt läskigt och jag bara gråter. 

Efter en stund tar jag mod till mig och då fastnar han halvvägs, hans ben kommer först, så efter lite mer gråt och tryck så kommer hela han ut. De klipper navelsträngen och tar ut honom för jag känner mig inte redo att träffa Isak än. Nu är klockan ca 23.50. Jag bokstavligen hänger runt sköterskans hals och bara gråter och skakar.

Jag får springa på toaletten och kaskadkräks igen, tyvärr över hela nålslangen, mig och toaletten. Det blir att duscha och skura igen.  Jag får dock en chock när jag upptäcker att nåt hänger ut ur mig, sköterskan förklarar att det är navelsträngen och en peang som hänger där för att inte moderkakan ska åka upp. 

Jag får lite mer morfin och läkemedel så att moderkakan ska följa ut. Jag känner mig otroligt kissnödig men kan inte kissa så hon får tappa mig på urin.

Maken kommer precis när allt är klart och jag är någorlunda lugn. Tack gode Gud för den lugnande tabletten. Jag känner mig nu lugn och mycket lättad att det är över.

Sköterskorna får med sig fotavtrycken och filten och nallen. De kommer sen in och visar avtrycken som de gjort på test för att se vad vi tycker. 

Efter en stund kommer sköterskan in och frågar om vi är redo att träffa Isak. De har lagt honom i en jättefin liten rottingkorg med nallen och filten som vi köpt åt honom.

Hon förklarar varför han är rosa, varför han ser ut som han gör och att han är lite för liten för sin ålder.  Vi får titta på en liten del i taget och börjar med fötterna. De är de minsta fötter jag någonsin sett.  Sen lyfter hon på en liten del i taget tills så vi får vänja oss tills vi ser hela honom. Vi ser även att huvudet har lite, lite konstig form. Han är liten, rosa och ser ut som en liten minibebis, som en docka eller nåt mellanting. Läskig men ändå inte. Jag prövar att känna på honom, han är redan kall, lite hal och lite gummiaktig i huden. Han ser väldigt skör ut.
Vi tar lite kort och efter en stund ber vi henne ta ut honom då vi känner att vi sagt hejdå till honom och att vi är nöjda. Jag gråter nästan ingenting utan är ganska lugn (säkert tabletten)

Jag skickar hem maken igen så han får sova lite och kolla alla djuren, klockan är nu omkring 02.00. Doktorn kommer och känner och klämmer om moderkakan är på väg, vilket den inte är. De kommer åter igen vid 03, men fortfarande ingenting. De skriver upp mig på väntelista för skrapning.

Jag kan inte sova utan ligger och snurrar, blöder, trasslar in mig i droppslangen, de tappar mig återigen på urin, denna gång på nästan 500 ml. Jag får kissa på ett grönt bäcken varje gång eftersom moderkakan kan åka ut själv, varje gång slår peangen i bäckenet.. Men det kommer inget kiss, bara blod.

Nattköterskan kommer in och kramar mig hejdå. Hon säger att hon aldrig kommer glömma mig och jag börjar störtgråta och vi kramas länge. Jag tackar henne för hon varit min trygghet och jag aldrig skulle klara det utan henne.

Vid 8-tiden kommer maken och ganska direkt efteråt även doktorn som sliter och drar i moderkakan utifall att. Men vid 9-tiden rullas jag in för skrapning, det tog bara 15 minuter och jag var förvånansvärt pigg efteråt.

I journalen står det att de utförskaffar moderkakan med hjälp av uterusmassage och de väljer att avstå från curettage. Jag skrapas alltså inte?!

Nu har jag slutat blöda det där mörka äckliga utan nu är det mer som mensblod. Äntligen kan jag kissa, vilken lycka! De tar även HB som ligger på 124.

Nu ligger vi och halvsover och väntar på doktorn som inte kommer förrän vid 14-tiden. Han verkar stressad och inte så intresserad. Han sjukskriver oss båda i 14 dagar (det är standard) och skriver ut sömnmedel (till mig) och penicillin för urinvägsinfektion. Vill jag bli sjukskriven längre så måste jag gå till vår urkassa vårdcentral.

  Vissa saker har verkligen etsats sig fast i hjärnan, det snurrar bara runt runt. Gårdagen känns som en dröm, den absolut värsta dagen i mitt liv, måste jag säga. Det fanns ingenting i gårdagen eller dagen i dag som hade en endaste uns av glädje och lycka men jag är mycket stolt över mig själv att jag klarade av dagen och överlevde den. Att jag gjorde så gott jag kunde för att ge Isak lite värdighet.

Jag känner mig lite som i chocktillstånd men mest är jag trött, helt plötsligt kan jag brista ut i gråt eller bli arg. Så jag ska ta en sömntablett och gå och lägga mig tidigt. 







Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vidrig helg :(

Bulimi