Katastrofhelg och vidrig morgon, barn bortskänkes

Fy bubblan. Det här är andra helgen på raken Alfred är helt vidrigt. Rent ut sagt. Lördagsilskan har slagit till på fullaste allvar.


I lördags tillbringade han dagen med att skrika efter naaaaappppen (som de bara har på natten), neeeej och gråta och slåss. Ingenting dög och vad vi än gjorde orsakade utbrott som inte gick att häva. Han går inte att trösta, inte att avleda, och ignorera funkade inte och kommer ett utbrott så är det liksom kört. Att han inte åt särskilt bra gjorde inte saken bättre.


Ett tag undrade jag om han var på väg att bli sjuk, om vi skulle ringa ambulans eller helt enkelt ge bort honom till någon.


Söndagen var något bättre, fortfarande utbrott men mindre i antal och däremellan var han glad. Vi var på bamsegympa och var ute och hoppade i vattenpölarna.


Stackars Klara hamnar verkligen i skymundan för Alfred tar oss båda i anspråk och ha en som står och skriker i högan skyn i 45 minuter gör ju att ingen av oss kan koncentrera oss på något.
Klara är väldigt mammig och Alfred pappig, jag tror att han känner att jag faktiskt inte mäktar med honom. Vilket i sin tur leder till dåligt samvete.


Vi förbereder Alfred på allt vi ska göra, talar om att vi förstår att han är arg/ledsen/trött osv. Vi försöker hitta på annat, trösta och kramas samt ignorera. Jag fattar inte vad vi ska göra. Någon sa att hans beteende avspeglar oss. Så vad fasiken ska vi göra?


I morse var det kört igen, han skulle inte klä på sig, han skrek och grät och efter mycket lirkande fick jag nog och bar en skrikande unge till bilen utan jacka och skor. Sen hivade jag in honom på dagis. Jag blev så förbannad på honom. Vuxet! :( Och så dåliga samvetet såklart. Jag försökte krama och säga hejdå men det gick inte.


Nu är jag här på jobbet och känner mig som världens sämsta mamma. Världens sämsta människa som inte kan hantera min 2,5 åring. Jag får också dåligt samvete över att jag vill ge bort honom. Jag orkar inte med honom. Går det att returnera honom?

Kommentarer

  1. Han låter väldigt lik min son när han var mindre, han hade utbrott varje dag. Han va då arg att han knappt var kontaktbar och jag själv blev nästan lika arg tillslut. När han somnat (läggningen var även det ett konstant spektakel...) Så grät jag av dåligt samvete och han höll på att suga musten ur mig om jag ska va ärlig! Jag va ensamstående så hade ingen att lämna över han till men å andra sidan åkte han till sin pappa ibland (där han uppförde sig fint för att komma hem som en tickande bomb). Det vände när han var ca 3,5-4 år, sedan va han lugnare tills 6-årstrotsen slog till som en bomb men nu är han en lugn och balanserad 9-åring�� jag har också slängt in mitt barn på dagis utan ytterkläder för att inget funkade men mitt barn hade även pyamas på sig��
    Jag gick en föräldrakurs som heter komet, vilket hjälpte mig mycket. Jag lärde mig då (vilket jag hade behövt innan) att ignorera hans "dåliga" beteenden och uppmärksamma de goda. Samt att ha en "egen stund" med barnet 10-15 min/dag på barnets egna villkor, för att bygga på positivt samspel.
    Idag är jag så härdad och han har byggt upp mitt tålamod till tusen så idag kan han nästan inte få mig ur balans, så alla prövningar ger väl nån fördel i slutändan även om det kommer till ett högt pris��
    Nu blev det ett långt svar men det du beskriver är så likt och jag vet hur oerhört kämpigt det var! Men du är inte ensam och vissa barn är nog bara en lite större prövning vilket kräver lite mer av en som förälder, så försök bistå dig med att du gör det jättebra (även om jag vet att det inte känns så alltid) jag tycker ni verkar vara väldigt engagerade och kärleksfulla flräldrar❤❤

    SvaraRadera
  2. 4 barnsmamman13 mars 2017 10:49

    Om du är en dålig föräldrer för att du blir arg så är alla dåliga föräldrar. Ibland blir man arg. Sånt är livet. Det viktigaste är att säga förlåt om man blev arg utan riktig anledning.

    Sen kan du tänka på att på engelska så kallas de för: terrible two's.
    Två är en utmaning ålder på alla sätt. Men man överlever och kommer ut på andra sidan. Sen kommer nästa fas.

    Du är inte ensam och alla känner vi dina känslor ibland. Sånt är livet

    SvaraRadera
  3. Har också en 2,5 åring som får hemska utbrott när hon bara ligger och vrålar på golvet. Frågade tillslut på BVC om det var något fel på henne, men fick svaret att det är helt normalt. Tydligen ska det komma en sån fas igen vid 6 år (ber om att vi ska skonas från den). Tycker du verkar reagera rätt normalt, man blir frustrerad och arg och orolig. Jag tror på att njuta den stund de är nöjda. Ni verkar väldigt ordentliga med regler vi (mest jag) är nog lite mer inne på att hålla dem nöjda för att orka med. Stå ut, det kan inte gärna bli värre. En utmattad tvillingförälder med extra bebis.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vidrig helg :(

Viktiga händelser och mindre kärlek

Åter arbete och dålig förskola