Soligt och ledsamt som förälder
Helgen har varit helt fantastisk! I lördags var vi ute hela dagen, åkte pulka på den lilla snö som fanns, undersökte och fikade i skogen. Det var strålande solsken och hela familjen njöt av dagen. På eftermiddagen var vi rätt möra måste jag erkänna, för mycket frisk luft är inte heller nyttigt :-)
På söndagen var det den efterlängtade bamsegympan, allt började bra. Barnen var så i gasen och kunde tom sitta i samlingen och lyssna, båda sa sitt namn när det var deras tur och som förälder blir en så stolt att hjärtat håller på att svämma över.
Det enda momentet som de inte riktigt greppar är när man först ska dansa till musiken sen leta upp ett visst kort och göra rörelsen som är på kortet. Vi gör i stället något mellanting så gott vi kan. I slutet på just den övningen ska man överlämna kortet till ledaren.
Denna dag var det åter Mr gestapoledaren som anser att barn ska ha disciplin och sa rätt hårt till Klara att återlämna korten, Klara ville inte och han sa nu får du komma och lämna dem till mig och du ska lyda. jag höll henne i handen och vi överlämnade korten ändå. Klara blev jätteledsen, alltså väldigt ledsen. Ledaren anser att man stör om barnen gråter och man måste lämna hallen och gå till omklädningsrummet. Väl där var Klara otröstligt och plötsligt blev hela situationen helknasig. Hon gråtandes och jag stressad över att vi störde. Vafan.
Jag ska ju försvara mitt barn! Vafan tar jag hans roll för?
Efter mycket om och men så kunde vi prata om vad som hänt men Klara ville gå hem. Jag försökte få henne på lite gladare humör men det gick verkligen inte, hon hade fått nog. Jag sa till den andra ledaren att det här inte var acceptabelt, mina barn är minst och vad skulle det gjort om hon höll de förbannade korten någon minut till? Barnen är där för att ha roligt och gympan är till för dem! Det är ju inget militärläger?! Hon höll med i alla fall.
Så ledsen i hjärtat jag var, hoppas att Klara nu vill gå nästa vecka. Faktiskt så känner jag mig ledsen i hjärtat idag med, jag svek Klara. I stället för att stå upp för henne gjorde jag som han ville. Tänk att en sån liten sak kan bli så stor? Jag är i alla fall stolt över att jag vågade säga till den andra ledaren även om jag fegade ur och inte vågade säga till Mr Gestapo.
Alfred var överlycklig och skuttade och hoppade med pappa sin, klarade hela hinderbanan med bravur. Han verkligen gillar bamsgympan.
Även om han nu varje gång ska åka bil säger "inte tandläkaren mamma" :-) Inte vet jag varför men det korta besöket hos tandläkaren verkar ha fastnat.
****
Mina bihålor är lite bättre men den eländiga tinnitusen finns kvar, det är som att ha en fläkt i örat. Verkligen skitirriterande.
I morgon ska vi inlämna våra inredningsval samt träffa mäklaren. Så spännande även om inredningsvalen gör mig något stressad. Hur vet vi? Är det rätt?
På söndagen var det den efterlängtade bamsegympan, allt började bra. Barnen var så i gasen och kunde tom sitta i samlingen och lyssna, båda sa sitt namn när det var deras tur och som förälder blir en så stolt att hjärtat håller på att svämma över.
Det enda momentet som de inte riktigt greppar är när man först ska dansa till musiken sen leta upp ett visst kort och göra rörelsen som är på kortet. Vi gör i stället något mellanting så gott vi kan. I slutet på just den övningen ska man överlämna kortet till ledaren.
Denna dag var det åter Mr gestapoledaren som anser att barn ska ha disciplin och sa rätt hårt till Klara att återlämna korten, Klara ville inte och han sa nu får du komma och lämna dem till mig och du ska lyda. jag höll henne i handen och vi överlämnade korten ändå. Klara blev jätteledsen, alltså väldigt ledsen. Ledaren anser att man stör om barnen gråter och man måste lämna hallen och gå till omklädningsrummet. Väl där var Klara otröstligt och plötsligt blev hela situationen helknasig. Hon gråtandes och jag stressad över att vi störde. Vafan.
Jag ska ju försvara mitt barn! Vafan tar jag hans roll för?
Efter mycket om och men så kunde vi prata om vad som hänt men Klara ville gå hem. Jag försökte få henne på lite gladare humör men det gick verkligen inte, hon hade fått nog. Jag sa till den andra ledaren att det här inte var acceptabelt, mina barn är minst och vad skulle det gjort om hon höll de förbannade korten någon minut till? Barnen är där för att ha roligt och gympan är till för dem! Det är ju inget militärläger?! Hon höll med i alla fall.
Så ledsen i hjärtat jag var, hoppas att Klara nu vill gå nästa vecka. Faktiskt så känner jag mig ledsen i hjärtat idag med, jag svek Klara. I stället för att stå upp för henne gjorde jag som han ville. Tänk att en sån liten sak kan bli så stor? Jag är i alla fall stolt över att jag vågade säga till den andra ledaren även om jag fegade ur och inte vågade säga till Mr Gestapo.
Alfred var överlycklig och skuttade och hoppade med pappa sin, klarade hela hinderbanan med bravur. Han verkligen gillar bamsgympan.
Även om han nu varje gång ska åka bil säger "inte tandläkaren mamma" :-) Inte vet jag varför men det korta besöket hos tandläkaren verkar ha fastnat.
****
Mina bihålor är lite bättre men den eländiga tinnitusen finns kvar, det är som att ha en fläkt i örat. Verkligen skitirriterande.
I morgon ska vi inlämna våra inredningsval samt träffa mäklaren. Så spännande även om inredningsvalen gör mig något stressad. Hur vet vi? Är det rätt?
Åh känner igen mig så väl i det där att vilja stå upp för sitt barn men där och då fega ur.
SvaraRadera