Järnbrist
Läkaren ringde i fredags och sa att jag måste börja med järntabletter omgående. Proverna visade att jag hade järnbrist.
Så nu äter jag järntabletter och magen är därefter, usch jag hade glömt hur hemskt det var att äta sånt. Jag fick även en ny läkartid och ökat dosen på antidepressivt.
Idag ska jag på,besök och psykologen igen, eller psykoterapeut tror jag hon är. I alla fall. Jag tyckte hon var lite sådär, blir lite stressad över såna människor som vill lösa nåt problem de tycker jag har. Å andra sidan när jag tänker efter så har hon rätt.
Hon tycker vi ska leta efter nån barnvakt, kanske en student som vill jobba lite extra. Hon säger att hon tycker vi ska ha avlastning. Det håller jag med om men att få tag i nån som vill vara med twinsen. Är ju inte det lättaste.
På jobbet är det ok men det är svårt att komma in i gruppen. De är sammansvetsade och har jobbat många år tillsammans. Känner mig lite ensam där. Saknar mina gamla arbetskamrater.
Nu vet jag inte vilken sorts järntabletter du tar men jag är gravid och äter järn. Blev kass i magen av både Duroferon och Niferex. Har testat Hemofer istället (som inte går att få på recept) och magen fungerar helt okej.
SvaraRaderaHar inget tips ang barnen och avlastning. Jag är själv rätt mycket med våra tvillingar, 2år som dina, (sjukt jobbigt att vara gravid samtidigt, hur tänkte jag där) och jag har övergett alla mina tidigare principer. Vi tittar på TV Bing på svt är en favorit. Leker med surfplatta, bakar (inte så jobbigt som man tror). Allt fungerar när jag behöver vila en stund. Ibland säger jag helt enkelt att mamma är trött, sätter mig i soffan och så får de laga mat på sitt kök och servera mig medan jag vilar. Sen tänker jag att det är inte farligt att skrika lite (missnöjda) eller ha tråkigt. Sen antar jag att om några år är de inte så sugna på att vara med mig längre och då kan jag göra grejer jag inte kan nu.
Hoppas det blir bättre!