Lite och mycket och död?

Det händer så mycket men ändå så lite, vissa dagar går till att överleva och andra dagar vill jag aldrig ska ta slut. 

Midsommar var lugn, vi var ute och lekte mycket och på söndagen så kom först min mamma och sen tvillingkompisarna med sin 4-åriga tvillingar. De stannade både på fika och middag, en underbart trevlig dag jag kommer minnas länge. På måndagen efter kvällamiddagen så var vi ute och lekte och plockade smultron, en sån där härligt varm sommarkväll som kommer stanna länge i mitt hjärta. 

Alfred däremot har varit extremt gnällig, slåss och får utbrott. På dagis sa de oxå att han varit gnällig. Det verkar inte vara något fysiskt fel på honom men någonting är det, men vad? 

Nu är det i alla fall 4 dagar kvar till semestern, jag funderar lite på om man verkligen kan ha 2-åriga tvillingar och kalla det semester? Måtte vi överleva ;-)

Denna vecka har jag lite extra ridning inbokat, underbart att få var bara jag och tänka på något annat. Det känns som min hjärna fortfarande går på högtryck och jag ältar allt som händer på dagarna. Dagarna med barnen är så sinnessjukt intensivt så jag känner mig alldeles stressad efter 3 dagar ledigt med dem. 

Så. 

På hela taget så är det okey, men i bland undrar jag hur mkt mer jag ska orka. Känner mig sliten, förmodligen lätt deprimerad men orkar liksom inte ta itu med det. Hinner inte. 

Snart stundar tvillingarnas 2-års kalas. Så himla spännande. 


Hur fasiken gick det här till?! Vi har innekatter, med kattlucka till innätad altan. Innekatter som knappt kan jaga en fluga. 

Ändå fann jag detta när jag kom hem. Wtf!!

Kommentarer

  1. Lätt deprimerad - du har uppenbarligen inte en aning om vad det innebär att vara deprimerad! Välj dina ord. Med omsorg,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du har igen aning om vem jag är, hur jag mår och vad jag kan och vet om depression. Du utgår från en mening som jag skrivit. Välj dina ord. Med omsorg.

      Radera
    2. Usch, bara en anonym skriver en så dum och oövertänkt kommentar.
      Kram til dig Cecilia!

      Radera
  2. Känner igen känslan. Det finns bara en sak att göra: gå till vårdcentralen och berätta att du mår dåligt. Ofta kan man få prova något milt antidepressivt och ofta hjälper det. Det är jobbigt att bryta vardagseländet med att gå iväg till vårdcentralen, men det hjälper, jag lovar! Du får tänka på att du har 15 års ångest och stress i bagaget, och de försvinner inte direkt när du äntligen fick tvillingarna. Ångest och stress vid barnlöshet och fertilitetsbehandlingar jämförs och är i liknande nivå som den ångest och stress som cancerpatienter upplever under behandling och i väntan på besked om man är frisk eller inte.

    Det tar tid att inse att man får må bra och att man får bli en vanlig människa och leva lycklig i alla sina dagar. Ofta behöver man hjälp med det. Samtidigt kan man inte be om hjälp för tidigt, man ska vara redo för det också. Jag tror att du snart är vid vägvalet när du känner "Nä, nu räcker det, nu tar jag tag i detta." och sedan kavlar du upp ärmarna och fixar det!

    /Dustpuppy

    SvaraRadera
  3. Alltså jag kan inte fatta att du fortfarande är på benen och har så många järn i elden, men du är e idol för mig. Jag har fullt upp med en.

    Jag känner lite liknande dig och jag har fått en diagnos förlossningsdepresson.

    Du har din gad, du har kämpat i en jädrans massa år för att få dina underbara tvillingar, försökt få livet som mamma, fru, hemmet och allt att flyta på..... INTE KONSTIGT ATT DU MÅR SOM DU GÖR MEN DET FINNS HJÄLP ATT FÅ!!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering