Sliten och tröstäter

Jag är inte på någon vidare bra plats just nu. Med mens, fullkomligt kaos på jobbet med sjukdomar och massuppsägningar och en chef som drog i väg på semester utan att attestera lönerna för oss.  Vafan liksom.

Sen får jag förmodligen inte semester utan måste placera barnen på jourdagis för vi inte har personal.

Så jag har tröstätit, har ångest, säger sanningens ord till höger och vänster, letar desperat efter jobb. 

Så är det kvarskatten och trasiga bilar och trotsiga barn. Hej livet liksom. 

Jag sover dåligt, har magkatarr och har gått upp 1 kg på en vecka. Jag kan inte sluta äta, det går bara inte! 

Vafan liksom. 

Alfred har däremot varit vredesutbrottsfri i 4 dagar nu! Lycka ;-)

*****

Det är tungt. Jag är sliten, 2 veckor ensam på mitt jobb när vi ska vara 3 i mitt team och vi är 6 st istället för 15 på avdelningen gör verkligen sitt till. Vafan! 

Nu har jag barnsäkrat toaletten :-)





Kommentarer

  1. Anonym20 april 2016 kl. 20:49

    Fyra veckors sommarsemester har du laglig rätt till så kontakta facket. Och det är inte du som ska lösa personalbrist, sätt dig och barnen i första rummet, ingen kommer någonsin tacka dig för att du ställer upp och jobbar och har barnen på dagis du inte vill. Stå upp för dig och din familj.
    /Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia20 april 2016 kl. 21:16

      Det värsta är att chefen inte ens pratat med mig o min kollega utan vi fick höra det på omvägar.

      Jsg kommer slåss. Såklart.

      Radera
  2. Lena22 april 2016 kl. 23:10

    men jisses! Du ska självklart ha semester. De ska absolut se till att det finns folk som jobbar så du inte sliter med allt själv. Och sen kan man ju undra vad det är för en chef du har.. Nej se till att prata med facket om du behöver stöttning.
    Du måste se till att ta hand om dig själv nu.
    Kramar från Lena och missarna

    SvaraRadera
  3. Anonym23 april 2016 kl. 20:24

    Hej! Har fått för mig att du jobbar typ inom socialtjänsten? Var och fikade med en kompis som berättade att det finns massor av jobb nu tydligen, arbetstagarens marknad.. Men om man inte känner sig 100 så är det ju inte det lättaste att sätta igång och söka jobba. Ville bara skicka lite pepp, det finns ett bättre jobb till dig där ute! Kram! /Lotta

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer