Dessa utbrott?!

Usch vilken vecka. Fy så slitsamt det är att vara förälder, så mkt jag inte förstod innan. När jag väl överlevt en fas/grej/sjukdom är det dags för nästa med helt nya utmaningar. När jag precis fått kläm eller lärt mig något så ändras allt. 

Det här med barn är fasiken inte lätt. Vi har de ofta delade när vi gör något eller tex om bara en av de är sjuka. Ett barn är rena semestern och rent krasst är att vara med Klara är som jag alltid drömt om hur det är att vara mamma. Hon är oftast glad, vaknar med ett leende och är lättsam. Alfred är på en helt annan nivå, röja, härja och framförallt gnälla. Hans glada stunder på dagarna går tyvärr att räkna med handen men de stunderna är helt fantastiska. Men båda tillsammans.  Herreminje. Det känns ofta som jag inte mäktar med och jag vet inte hur många gånger om dagen jag önskar sälja dem. 

I går gav jag bort Alfred till hans dagisfröken. Jag sa jag hämtar honom på måndag igen. Hahah :-) men hon tackade nej och inte ens snickaren som var där ville ha honom. Desperat och utkörd mamma ??;)

Den veckas tålamodsprövande grej har varit Alfred utbrott och uppvaknande. På riktigt, hur orkar man? 
Han är helt medvetslös på morgonen(denna vecka alltså) och det går knappt att väcka honom, när han vaknar är han arg och förtvivlad och allmänt förvirrad. Han bara slåss och skriker och att klä på honom är nästan en omöjlighet. När han väl kommer i sin stol sen lugnar han ner sig. 

När jag hämtar gråter och gnäller han och väl hemma får han utbrott av saker jag inte ens förstår. Han skriker och gråter helt otröstligt. Jag frågade på dagis och han är inte så där, lite gnällig framförallt när han är trött. 

Klara är raka motsatsen. Vaknar glad och sjungande, kramas och skrattar. Dock är allt "min" vilket orsakar värsta bråken om saker mellan dem hemma. 

Jag får nästan panikångest av att vara hemma själv, att väcka dem o leverera de till dagis och komma till jobbet inte helt utmattad. Vi har lagt honom tidigare på kvällarna, jag väcker honom långsamt och han får sova hur länge han vill på dagis. 

I går natt skrek han mellan 00-03. Han slocknade först när maken la sig bredvid honom på golvet och sov. (De vägrar sova i vår säng) Jag var så trött i går på jobbet att jag knappt visste mitt namn. 

****
Eftersom allt inte går så bra nu har jag till min stora sorg beslutat att gå upp till 75%, hejdå till de lediga måndagarna med familjen. Just nu har vi inget annat val. Barnen ska dock var hemma med sin pappa och jag jobbar 8-14.17

På måndag har jag dock semester då vi hade en massa inbokat. 

Jobbet ja. Nu är vi inga kvar och inga ersättare. Kära nån. Ändå är jobbet rena semestern mot hemma ;)

Utslagen. Med sin älskade nalle. 





Kommentarer

  1. Kan tycka att 1-2 år är ganska jobbig på sitt sätt, svårt att kommunicera med dem, de blir arga och ledsna utan att man vet varför, de är rörliga och fattar inte faror. Är överallt och river, man har inte en chans. Jadu, och du har två. Du får det dubbelt så tufft. Men, de växer ju och det blir dubbelt så mycket kärlek också. Du får njuta senare helt enkelt, lite mer än oss andra. ;) /J

    SvaraRadera
  2. Allt kommer bli bättre när de blir lite större och kan kommunicera bättre. Tycker ålder 1-2 år var jobbigast, sen har det bara blivit lättare och roligare att vara förälder.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vila i frid älskade Isak

Juldagen

Bulimi