Sjuka och flytt av inskolning
Nu är vi sjuka igen! Vi som inte ens börjat på förskolan! Alfred är förkyld och klara är på god väg, vi vuxna har än så länge klarat oss.
Jag fattar inte vart vi fått det i från, vi var ju hos tvillingfamiljen men kan det bryta ut på bara några timmar? .Det tillsammans med Alfreds tandsprickning och min endometriosvärk gör dagarna inte alltför roliga här hemma. I dag var Alfred som ett gråtande gnällande litet monster, typ. Han verkar ha separationsångest han inte klarar av att jag är längre bort än 1 cm för då bryter han i hop och ligger och gallskriker på golvet.
I måndags var min kollega här och barnen bara älskade henne! Hon stannade över på middag och vi hade så himla trevligt, nu skulle hon åka på semester men hon ville gärna komma igen. Visst är det konstigt att alla andra kommer men inte den som jag trodde var min bästa kompis sen 12 år tillbaka. Vi har tappat varandra helt. Hon som jag litade på och älskade så högt. Konstigt hur det kan bli.
Jag tror dock inte jag är så mkt del i det trots det aldrig är ens fel, jag kanske borde höra av mig mer till henne. Men hon är ..äsch jag vet inte...hon har ett väldigt tunnelseende för tillfället.
Hon har ju varit väldigt konstig sen Isak men svårt att veta vad det beror på för jag får höra av bekanta att de oxå tycker hon är förändrad. På jobbet beter hon sig tydligen så märkligt att hon gjort sig osams med alla.
Jag funderat mkt på henne och situationen och hur vi ska lösa det. Jag saknar ju henne, eller den hon var snarare.
*****
Förskolan ringde och sa att de helst inte vill ha sen inskolning men att de förstod mig, så den 28 oktober är inskolningen flyttad till. Det känns bra, tills dess borde vi vara redo. Vi tar den kommunala skolan i ev väntan på den kooperativa.
****
Nu på kvällen har jag varit och ridit igen men juniorerna. De är som elitryttare, ridit sen de var små och totalt orädda. I stallet var det sorg då en av hästarna gjort sig illa i hagen och brutit benet så illa att han fick avlivas. Ung och underbar häst, jag grät när jag hörde det och nu har jag mått dåligt över det hela dagen.
Min dag avslutades med hoppning. Såklart. Det som jag avskyr mest, är fullkomligt livrädd och helt övertygad om att jag ska dö.
Vi fick en vikarie och hon slängde upp 6 hinder på rad, vi skulle hoppa studs! Jsg som bara hoppat 3 st på rad förut. Alla ungdomar jublade men inte jag. Men jag gjorde det, det var inte vackert, stilrent och hela min värdighet försvann. Men vi tog oss över. Och jag är stolt över det! Typ :)
När jag kom hem grät och tjoade alla barnen, maken lätt svettig men nu sover de och jag sitter o glor på tv glad över att ha klarat av denna dag.
Nu är inbjudningskorten skickade ;)
Angående förskolestart: då är de ungefär 1 år o tre månader? Förutsättningarna är ju så olika för alla, men min dotter skolades in när hon var så liten. Jag var nervös och visste inte alls hur det skulle gå men det gick över förväntan, ja till och med jättebra! Som alla sa 'de anpassar sig lätt när de är så små'. Såklart är det roligare att vara med andra små kompisar om dagarna än hemma med mamma eller pappa! Sen gäller det ju att det stämmer med personal, miljö osv. För oss har det bara varit positivt med förskolan, men det var en väldigt stor sak med inskolning osv!! Lotten
SvaraRaderaÅh så mysigt med kalas!! Önskar jag kunnat komma eller åtminstone hälsa på =)
SvaraRaderaAng din kompis. RING henne. Hon kanske har nåt problem, mår dåligt eller är sjuk. Hon kanske behöver dig och undrar var du är. Jag vet att det är svårt att hålla kontakten med andra när man har fullt upp och spec då man fått barn, men om du hör av dig och frågar och kollar läget lite så har du gjort det du kan. Vi förändras hela tiden och speciellt då saker händer i våra liv, få barn, sjukdom, mm. Hon saknar säkert dig också precis som du saknar henne.
Önskar er en underbar midsommarhelg. Hoppas förkylningen ger med sig så ni får ha lite mysigt tillsammans.
Massor med kramar från Lena och missarna