Misslyckad mamma
Jag känner ofta att jag inte är en bra mamma, jag räcker inte till och jag blir irriterad, jag orkar inte, jag längtar i bland tillbaka, jag är inte tacksam nog. Och så maler det på.. Jag är nog ingen bullmamma som älskar att vara hemma. Jag älskar att följa deras framsteg, pussa på dem, leka, lära dem saker. Men att göra det hela dagarna jämt? Jag blir lite knasig av att gå hemma och är så glad att jag valt jobba 1 dag i veckan.
Jag tycker det är så många krav på föräldrarollen i dag, det kanske det alltid varit men det är inget jag tänkt på. Man ska vara en nästintill perfekt förälder i alla avseenden. Jag tycker jag brister i allt. Hur ska jag kunna vägleda dem till ett bra och vettigt liv? Hur ska jag kunna visa dem världen och lära dem bli bra och ansvarsfulla personer?
Jag tror oxå dessa tankar kommit lite ur diskussioner i grupper jag är med i, alla bloggar där alla är så lyckliga och så jag då.. Jag är lycklig och tacksam men oxå sliten, trött och numer hjärndöd.
Fan va svårt det var att få ut vad jag menar och tänker. Jag säger ju det..Min hjärna har förvandlats till potatismos.
I alla fall.
Mycket tankar snurrar om dagarna framförallt dåliga dagar. Maken kommer knappt i håg vårt liv innan medan jag tänker mycket på det och vad som förändras. Han har lättare att acceptera rollen och tar det som det kommer.
I alla fall...
I går blev det samma sak med Klara, jag förstår inte vad som händer. Jag vet inte vad det är som gör henne så arg och gnällig. Det kan ju fasiken vara vad som helst. Tänder, frustration, trötthet och hunger. Hon är som förbytt och plötsligt är det Alfred som är go och glad hela dagarna medan hon är "the evil twin". Det går inte heller att göra henne glad och nöjd hon är bara sur, arg och tvär.
Vi tog oss i alla fall i väg och för presentkortet köpte jag ett par ridbyxor, varma vantar och ullstrumpor. Vi var i affären och shoppade och åkte en liten omväg och de fick mat i bilen (det var inte så lätt som jag trodde, mat både här o där)(fast det et inte maken:) och sen kom vi hem och städaren var nästan klar. Nu är huset skinande rent och luktar så gott. Barnen älskar att ligga och kika på honom när han grejar här hemma.
I dag ska vi i väg på äventyr igen, jag vet inte riktigt vart men bara vara hemma vill jag inte. Det är ju öppna förskolan i dag men jag känner mig alltid lite malplacerad där. Det kanske blir bättre när de blir större, men just nu..nej jag verkar ha hamnat i nån svacka.
Nu blev det ett något oklart och rörigt inlägg. Asch..
Jag tycker det är så många krav på föräldrarollen i dag, det kanske det alltid varit men det är inget jag tänkt på. Man ska vara en nästintill perfekt förälder i alla avseenden. Jag tycker jag brister i allt. Hur ska jag kunna vägleda dem till ett bra och vettigt liv? Hur ska jag kunna visa dem världen och lära dem bli bra och ansvarsfulla personer?
Jag tror oxå dessa tankar kommit lite ur diskussioner i grupper jag är med i, alla bloggar där alla är så lyckliga och så jag då.. Jag är lycklig och tacksam men oxå sliten, trött och numer hjärndöd.
Fan va svårt det var att få ut vad jag menar och tänker. Jag säger ju det..Min hjärna har förvandlats till potatismos.
I alla fall.
Mycket tankar snurrar om dagarna framförallt dåliga dagar. Maken kommer knappt i håg vårt liv innan medan jag tänker mycket på det och vad som förändras. Han har lättare att acceptera rollen och tar det som det kommer.
I alla fall...
I går blev det samma sak med Klara, jag förstår inte vad som händer. Jag vet inte vad det är som gör henne så arg och gnällig. Det kan ju fasiken vara vad som helst. Tänder, frustration, trötthet och hunger. Hon är som förbytt och plötsligt är det Alfred som är go och glad hela dagarna medan hon är "the evil twin". Det går inte heller att göra henne glad och nöjd hon är bara sur, arg och tvär.
Vi tog oss i alla fall i väg och för presentkortet köpte jag ett par ridbyxor, varma vantar och ullstrumpor. Vi var i affären och shoppade och åkte en liten omväg och de fick mat i bilen (det var inte så lätt som jag trodde, mat både här o där)(fast det et inte maken:) och sen kom vi hem och städaren var nästan klar. Nu är huset skinande rent och luktar så gott. Barnen älskar att ligga och kika på honom när han grejar här hemma.
I dag ska vi i väg på äventyr igen, jag vet inte riktigt vart men bara vara hemma vill jag inte. Det är ju öppna förskolan i dag men jag känner mig alltid lite malplacerad där. Det kanske blir bättre när de blir större, men just nu..nej jag verkar ha hamnat i nån svacka.
Nu blev det ett något oklart och rörigt inlägg. Asch..
Du har höga krav på dig själv... Sänk skuldrorna så kommer det att gå bättre. Du har gått livets hårda skola. Du vet PRECIS hur föräldrar inte ska vara. Därför kommer detta att gå som en dans.
SvaraRaderaAllt är inte på rosor jämt. Men själv tycker jag att det flyter bra. Mina tvillingar är i stort sätt glada och nöjda, så jag har nog haft lite lättare där. Jag var väldigt skeptisk till att låta de börja på dagis när de var 13 månader, men jag är nog glad ändå att jag inte hade råd att vara hemma längre. Det passar mig, att de blir stimulerade på dagis, och jag kan hellre låta de vara där kortare dagar, och ta vara på eftermiddagarna samman.
Jag får därmed jobba, och de får lite mer stimuli av andra barn och annat, som gör att jag tycker det känns bättre.
Ja, Miniderm är perfekt på småprickar och torrhud. Kul att du provade och blev nöjd.
Stor kram
Ahm66
Just därför jag blir så less på mig själv. Jag vill att det ska vara så bra men så misslyckas jag.
RaderaJag har nog höga krav. Det är dumt men jag vet inte hur jag ska bli av med dem.
Tack för din input
Kram
Precis så kände jag när jag var föräldraledig med min son. Jag gillade inte mamma-livet, längtade tillbaka till en tillvaro utan småbarnskladd, var ständigt trött och arg. Dagarna kändes monstruöst långa, vi ahr inte heller släkt och vänner nära som kunde hjälpa till utan jag satt i lägenheten och räknade dagarna tills jag skulle få börja jobba. Hemskt men sant.
SvaraRaderaMEN. Det vänder. Idag är han 3 år och jag är så upp över öronen förälskad i honom. Nu är det vilsamt och roligt att umgås med honom, det är inte så slitsamt, vi gör grejer ihop! Det bubblar prat ur honom och alla dessa frågor - ljuvligt!
Jag tror helt enkelt att jag inte är en så bra pyttebarnsmamma, jag är en mycket bättre förälder nu när han är lite större. Så man kan så att säga göra comeback som mamma också.
Sen förstår jag att påfrestningarna är minst dubbelt så stora med tvillingar och jag tycker att du gör ett fantastiskt jobb! <3
Vad himla skönt at du skriver det. Så är det nog för mig med. Jag menar, här har jag längtat efter barn i 15 år o nu längtar jag efter jobbet. Hur knasigt är inte det?
RaderaTack o kram
Hej!
SvaraRaderaJag har 3 egna barn och snart 20 års erfarenhet av att arbeta med barn och föräldrar och tänkte dela med mig av några tips. Välj sedan själv om du vill följa dem ��.
1. Sluta läs alla bloggar och mamma tidningar. De skapar stress och mycket av det som skrivs är ändå inte sant då ALLA både barn och föräldrar är olika. Det som stämmer och fungerar på någon kanske inte alla passar en annan.
2. Barnen känner på sig att du inte trivs och det kan vara en orsak till att de gnäller. Barn är experter på att känna av våra känslor.
3. Var hemma så mycket som möjligt när barnen är så små. Små barn behöver ingen stimulans det får de tillräckligt av hemma genom att bara få utforska babygym, leksaker, dig mm. För mycket stimulans skapar så mycket intryck att de blir lverstimulerade vilket gör att de blir missnöjda och får svårt att sova eftersom hjärnan går på högvarv. Så fungerar ju även vi vuxna när det blir för mycket.
4. Försök att hitta rutiner. Samma mattid och sovtider varje dag och då menar jag verkligen samma tid på klockslaget. Barn mår jätte bra av fasta rutiner då de vet vad som ska hända.
5. Tänk inte tanken att du inte räcker till för det gör du. De har ju HELA LIVET på att lära sig så ha inte så bråttom. Det viktigaste i barns första 3 år är trygghet och närhet något som endast föräldrar kan ge. Det kan inget dagis eller öppen förskola ge. Trygghet och närhet är grunden för att barnen i framtiden ska kunna lära sig. Är du mer intresserad av att läsa om detta kan du söka på barns behovstrappa.
6. Idag börjar många barn förskolan för att deras föräldrar tror att de inte räcker till för att de anser att deras barn behöver mer stimulans. I de flesta fall kan vi se att dessa barn får koncentrationssvårigheter och att de är väldigt speedade. I själv verket är det lugn och ro de behöver.
Detta är som sagt bara lite råd för mig och inga pekpinnar men jag lovar om du ger det ett försök så kommer du märka skillnad. Kanske inte över en natt utan ge det lite tid.
Kram
Hej. Uppskattar hemskt mycket att du skriver!
RaderaJag måste ju bara svara då jag blir väldigt glad att vi faktiskt gör det mesta av det du skriver. Jag tror mina barn är rätt nöjda men emellanåt är de inte det. Det är då jag gnäller i bloggen.
1. Hmm. Läser allt jag kommer över.
2. Jag trivs men ändå inte. Men ja. Det kan vara sant.
3. Vi är massor hemma. Massor. Är på äventyr nån gång i veckan. Promenad dock varje dag.
4. Vi har strikta rutiner. Mat och sov. Vi gör samma varje dag. Kan skriva om dem nån dag :)
5. Åh så sant. Vad bra skrivet. Så måste jag försöka tänka. Vi har hela livet på oss.
6. Våra ska vara hemma till minst 1,5 år. Kanske mer eller mindre. Vi får se. Men de står inte på kö förrän till 2016. Kanske i höst. Vi får se hur de utvecklas.
Så glad jag blir att du uppskattar mina råd. Vill bara förtydliga punkt 1 att naturligtvis kan man använda sig av nätet men undvik sidor som familjeliv och liknande där privatpersoner skriver. Använd få hellre forskningsbaserade sidor som handlar om barns utveckling. Men allra bäst är att använda det sunda förnuftet. Det kommer man längst med och det är det som brukar vara rätt. Brukar tipsa om hur gjorde man förr då Internet inte fanns? Och hur gör de i U-länderna? Är säker på att de klarar sig alldeles utmärkt och föräldrarna är även mer harmoniska då de slipper att ifrågasättas hela tiden genom att undra över om de gör rätt. Tyvärr så tror jag att detta är ett litet kvinnoproblem då det oftast är vi som skriver/läser dessa sidor. Tror inte att männen i lika stor utsträckning inte gör det och därför inte heller känner lika stor press och ifrågasätter sig själva lika mycket vilket leder till att de känner sig mer harmoniska.
RaderaÖnskar Er en trevlig dag!
Ja. Det är en stor bov, är man minsta osäker som jag så suger man åt sig som en svamp. Det är så mkt pekpinnar hur man ska vara och göra. Även om jag tycker det är rätt och intressant med alla diskussioner.
RaderaHur överlevde man förr? Jag är helt Google beroende. Maken varken läser eller bryr sig särskilt. Han gör det som känns rätt. Så det har du alldeles rätt i.
Det är därför jag älskar bloggen, jag får så mkt input från er och allt gör mig till en bättre människa även om jag blir lite ledsen ibland.
Tack o kram!
Det du skriver känner nog många, jag tycker inte heller att det är speciellt roligt att gå hemma. Klart hjärnan tar stryk, usch. Vips är dina barn stora och ni får flänga fram och tillbaka till förskolan, också slitigt, men det har sina ljuspunkter....
SvaraRaderaAtt din man har lättare att acceptera rollen beror väl på att han inte har tagit på sig den i någon nämnvärd utsträckning. Han jobbar och har sovmorgnar på helgerna - tacka sjutton för att det är lätt då!
SvaraRaderaMan är olika, det är i mina ögon förklaringen till att din man "accepterar" förändringen lättare. Det är lätt att säga att man ska sänka kraven på sig själv och svårt att göra men det är oerhört bra råd. Du är en bra mamma till DINA barn. De behöver framför allt din kärlek nu. Kanske kan ni utöka din arbetstid om ett litet tag så du får göra lite annat. Jag försökte ha fasta rutiner för aktivering - babysim måndagar, fritidsintresse (där babyn var med) tisdagar, promenad med god vän onsdagar och fritidsintresse på helgen. Det räddade mig från den lite trista tillvaron som föräldraledig.
SvaraRaderaMin dotter började förskola vid 13 mån ålder och har trivts väldigt bra utan att verka stressad eller överstimulerad. Jag hade inte råd att vara hemma längre utan att göra slut på alla föräldradagar (jag behövde ha kvar för att säkerställa ledighet på jul och nyår längre fram)
Tror det är få mammor som älskar att gå hemma dagarna i ända med bara bebisar som sällskap. Jag tyckte det var oändligt tråkigt när dottern var liten. Längtade ut och började jobba helger och kvällar när hon var 8 månader. Jag är inte heller någon Bullmorsa. Nu har jag varit hemma 1 år med sonen och det är helt annat med barn nummer två. Jag har sällskap och hjälp av min stora flicka på snart 7 år och på något sätt kan jag njuta mycket mer denna gången. Jag vet hur fort det går. Hur snabbt de växer upp. Men många ggr är jag gruvligt uttråkad och längtar bort. Tycker att jag borde njuta mer men jag tror ändå man njuter så mycket man kan. Sänk kraven. Du är verkligen ingen dålig mamma mer en supermorsa i mina ögon. Du är den bästa mamman för just dina barn. De skulle inte vilja byta.
SvaraRaderaJag gillade inte alls att vara hemma med mitt första barn ich ser tyvärr inte tillbaka på hans bebis-tid som jätterolig men med mitt andra barn som jag fick 6,5 år senare så var jag mer förberedd och hade pratat om min oro att gå hemma igen eftersom jag inte gillat det första gången. Men att jag var förberedd och också hade insett och erkäbt för mig själv och andra att det inte va min grej gjorde nog att det kändes bättre och jag uppskattade tiden mycket mer. Efter 14 mån började jag jobba och uppskattade även det;-)
SvaraRaderaJag tycker du verkar va en väldigt engagerad och kärleksfull mamma, när du skriver om hur mycket du sjunger och leker så får jag riktigt dåligt samvete!! Så du har nog bara väldigt höga krav på dig själv. Våga tro på dig själv som mamma för jag och många andra tycker ju att du är en toppen-mamma<3
Första året är pisstråkigt men sen.... Kan inte ens tänka mig att skola in mina �� Äntligen är yngsta ett och äldsta två! Det är NU det roliga börjar!!
SvaraRaderaSå... Det blir bättre. Och... I den ålder dina barn har är dom gnälliga, det hör till och det går över.
De känslor du har finns inte en enda mamma som aldrig haft, finns hon är hon förmodligen ingen mamma av sort som bryr sig. Det är ju just för att du bryr dig som du känner så mkt!! Barnen är jättesmå, vi har hela livet på oss att lära, guida och visa. Vi blir alla trötta och irriterade, även våra barn. Tänk så fantastiskt det är att du kan visa dina barn även sånt! Vänd på det. Du är mänsklig, dina barn kommer också bli såna ��
Jag väntar mitt andra barn (2 år emellan) och jag har tokångest... Saken hör till att detta barn blev till lite fortare än förväntat, visst jag är tacksam (första var ju ivf) men är inte riktigt redo att återigen vara hemma och bråka med karln och prata bebisspråk och komma iväg från jobbet där jag just fått en chefstjänst... Känner mig också otacksam, men såklart jag finner mig i situationen och lite skönt att få barn nr 2 "överstökat". Måste nog gå i terapi för jag har utvecklat lite förlossningsfobi dessutom. Detta är mina innersta tankar som jag inte delar med mig med mina nära...
SvaraRaderaTack för du delar med dig. Det är förståligt för att bli förälder innebär så mkt och jag förstår verkligen hur du känner. Många styrkekramar
RaderaTack alla ni andra för ni delar med er. Så himla skönt o jag blir så varm i hjärtat att ni tar er tid.
SvaraRadera