Skilsmässa mm

Jag tänker ofta; Hade jag vetat att det var så här....

Sen får jag ångest.

Jag tänker oxå att jag fortfarande måste ha nån depression som inte riktigt vill släppa, eller hormoner, eller barnchock. Någonting är det med mig i alla fall, det är så himla jobbigt att hitta sig själv i allt det här. Undra om det är annorlunda för vi har fått tvillingar?

Jag är så himla sliten fast jag inte borde vara det. För jag tror att vi har väldigt snälla barn, men att få allt att gå i hop på dagarna.. 

I alla fall sa jag till maken i går att nu får det vara nog. Det som jag tänkt så länge kom äntligen ur min mun. Vi tjafsar en del, från att aldrig har bråkat (nästan), varit ett team så är vi som två fiendeläger. Nord och sydkorea ungefär. Vi är förändrade båda två, men maken som varit mitt allt och trygghet är inte det längre. Han är inte snäll mot mig och säger saker tex bland folk för att såra mig. Jag har taggarna utåt och blir bara arg på honom. 

Om det fortsätter så här vill jag inte vara med, då måste vi gå skilda vägar. Jag vill inte att barnen ska ha föräldrar som inte älskar varandra och bråkar, då mår vi bättre från varsitt håll. Maken sa inte så mkt men vill att vi ska ge det tid, att det är en omställning för oss alla och det kommer bli bättre. 

Vi får väl se. Vi är hur långt ifrån varandra som helst just nu.

*****
Dagen blev inte bättre av att jag glömt bilnycklarna i bilen och tändningen på radioläge. Det gör att batteriet nu är dött och maken rätt arg på mig. 

Jag är uppenbarligen helt senil. Läskigt vad som hänt med mig hjärna!

Och vikten, +4 kg på nån vecka. Hela jag är som ett förfall!

****
Trots detta är julskinkan och köttbullarna gjorda. Barnen är så fantastiska som det bara går och snart är det julafton. 

I dag ska jag jobba, det ska bli skönt att få ett break och få jobba lite fysiskt.

Kommentarer

  1. Sömnen är nog en stor bov i dramat oxå. Om det gick att hitta nån lösning på det. Kram och god jul

    SvaraRadera
  2. Så är det nog, nu sover barnen hela nötterna. Och maken... Men jag sover nog lite mer än förut men inte bra.

    SvaraRadera
  3. Att få barn är en stor utmaning.....det minns jag...småbarnsåren är inte alltid så lätta.....hoppas det "lugnar " ner sig.
    Kram Titti

    SvaraRadera
  4. Eftersom jag inte själv har barn, så kan jag inte säga att jag vet hur det är, men det jag kan säga är att det är verkligen inte konstigt att allt känns upp-och-ner efter en så enorm omställning (att få tvillingar). På kort sikt: håll ut! På lång sikt: familjeterapi? Det brukar vara jättebra, och gör att man hittar nya sätt att kommunicera och samarbeta.
    This too shall pass. Kram!

    SvaraRadera
  5. Usch vad jobbigt att känna så som du gör nu! Jag trodde att jag skrivit om sköldkörteln till dig men nu hittar jag inte min kommentar, så jag nämner den här utifall att jag missat det.. Det kan vara bra att kolla upp fysiska förklaringar till ens mående innan en i så fall får klart för sig att det är psykiskt och kan arbeta med det. Min sköldkörtel gjorde mig/gav mig nedstämd, arg, irriterad, trött, insomningsproblem mm.

    Om ni kan ge det lite tid, om ni inte finner en okej balans i "här och nu" kanske familjeterapi vore något? Så mycket löser sig med kommunikation!

    Vet inte hur jag ska säga, jag har ju aldrig träffat dina bebisar men från det jag läser tycker jag att dem verkar rätt krävande. Missförstå mig rätt, det är inte för att klanka ner dig, tvärtom! Det är helt förklarligt att du är trött och sliten! Jag har många ggr tänkt att vår tjej är så himla enkel när jag läser din blogg och då har du dessutom dubbelt upp. Men som sagt, inget ont om vare sig dig eller barnen!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kolla den höstas så då var den ok. Kanske borde kolla snart igen.

      Vi verkar just nu ha en av varje. Alfred gnäller o klara är glad.

      Radera
  6. Åh så jobbigt! :-( Men jag tror att man bör lova varandra att inte fatta några såna beslut under det första året med bebis (om det inte händer något alldeles utöver det vanliga som våld eller liknande). Det första året är alldeles unikt skitjobbigt och man är liksom inte sig själv. Sen har det iallafall för mig kännts som om livet börjar återvända och man börjar känna sig lite normal igen. Försök att rida ut stormen nu och ge det ett år, sedan kan det vara dags att se över relationen. Håll ut och lycka till!

    SvaraRadera
  7. Tack för era fina kommentarer. Blir alldeles tårmild. Vi har klarat av 23 år. Mötte vi fixa detta med

    SvaraRadera
  8. Stå ut! Försök att hitta en barnvakt så du och maken kan få gå ut bara ni två och äta middag. Vi hade säkert separerat om det inte vore för vår egentid. Detr svårt att prata hemma med barnen i närheten men det är bra att ni försöker. Tror jag skrivit det tidigare - allt som sägs första året gills inte. Stå ut! Styrkekramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skulle vara härligt. Kanske ska fråga grannen.

      Radera
  9. Det ääääär jobbigt att få barn och ni har dessutom fått två på en gång. Hur underbart det än är så sliter det. Allt kretsar kring barnen och inget om er. Jag hoppas att ni rider ut stormen och kommer på rätt köl igen och blir ett team. Ni har varit ihop så länge att det måste vara värt att kämpa för. Jag och min sambo hade ingen stor kris men självklart är förhållandet inte som innan. Kan ni inte försöka vara med varandra 5-10 minuter om dagen när barnen har somnat? Då ni kramas/är nära och pratar kort om dagen/det ni har på hjärtat?
    Kram
    -Jenny-

    SvaraRadera
  10. Vet inte alls om du kan känna igen dig i detta men vi har också kämpat för att få barn. Min känsla är att när man är ung kan man ta förändringen med barn rätt lätt. Det blir jobbigare ju äldre man blir. När man dessutom får känpa byggs det upp en del bilder av hur det kommer bli och kämpandet blir liksom en del av ens person. När jag sen lyckades tog det rätt lång tid innan jag förlikade mig med den nya situationen. Lägger man till att det är en enorm omställning för alla oavsett vad och att småbarn är krävande och att ni har dubbelt och du sömnproblem dessutom är det inte konstigt om ni går på kollisionskurs.. för min man tog det längre tid att få ihop pusslet än mig. Nu har vi fått vårt andra barn och situationen är busenkel i jämförelse.. ta hsnd om er och ta proffshjälp om det känns rätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tror jag med. Att plötsligt inte längre tänka på sig själv.

      Jobbigt är det i alla fall just nu.

      Radera
  11. Min tur att kommentera känner jag.
    Jag kände exakt som du! Den sekund jag fick upp min son på bröstet förbyttes hela jag. Kändes som det bara var sonen som gällde och jag hade knappt bågra känslor för sambon. Efter 10 månaders kämpande gav jag upp, det var hu ändå bara jag som skötte allt med barn, hem, städ osv så omställningen till att bli ensam med sonen var nästan lättare!!!. Detta är ju en mycket kortfattad version. Vi bestämde att sonens pappa skulle bo med oss varannan vecka. Jag kände mig hela tiden bortprioriterad, oviktig och dessutom hade jag bara föräldrapenning och att "försörja" sonens pappa varanan vecka gjorde att jag satte stopp och vi är inte tillsammans längre. Det är kämpigt ibland men jag mår så mycket bättre i detta beslutet än att hela tiden känna att allt är fel där hemma. Nu kan jag tänka tillbaka och känna att första 1-2 åren är grymt kämpiga, MEN det skulle inte ändrat mitt beslut, jag skulle inte bo i ett hem som är så oharmoniskt i 2 år för att det KANSKE blir bättre när barnen är större. Sonen är nu 2.5 år och vi är ett mycket bra team, han har hela mitt fokus och vi har precis kommit hem från en resa till Egypten bara han och jag. När man är ensam klarar man det bättre själv för man måste liksom. Sonen är hos sin pappa varannan helg och varannan torsdag. Då jobbar jag. Det finns lösningar!!!

    SvaraRadera
  12. Som alla säger, stå ut. Har bara ett barn och ett ganska "enkelt" sådant skulle jag gissa, men ville ändå begå en del brottsliga handlingar på pojkvännen det första året :) Jag tror nästan det hör till, man har nya starka känslor för barnet och det känns lite överraskande att ens sambo inte längre är nummer ett.. Men nu iaf, när barnet är snart 18 månader, har vi det kanon igen och allt är som vanligt, fast bättre :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) precis så är det. Skulle kunna sälja honom billigt. I delar. Hahah:-)

      Låter hoppfullt!

      Radera
  13. Jag känner så väl igen mig i allt du beskriver. För mig var det viktigt med små stunder av egentid. Bara få läsa tidningen utan att någon skriker. Det finns inte nån tjej du kan betala för att passa tvillingarna nån timme då och då? Finns ju nannyn förmedlingar med. Det kommer en rätt tuff tid när barnen börjar gå och är på allt. Kramar Lina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sån har jag oxå tänkt på. Men nu har vi inte ekonomi.

      Kram

      Radera
  14. Känner såå väl igen det du skriver från vårt första år med barnet här. Jag retade mig nåt så förbannat på precis ALLT som sambon sa och gjorde. Jag tålde honom inte, trots att han ju egentligen var (och fortfarande är) världens bästa pappa och världens snällaste så var det som att han gjorde allting fel. Det gick så långt att han tyckte att vi skulle bo isär ett tag. Men det gjorde vi aldrig och sen plötsligt (jag minns inte riktigt när) så bara vände det igen och nu när barnet är två och ett halvt kan jag inte ens komma ihåg varför jag var så arg på honom. Jag skyller allt på hormoner...

    Jag hoppas att det snart känns bättre för dig/er igen! Det är en väldigt omvälvande tid nu, så försök att inte fatta några jättedrastiska beslut riktigt än.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad jag hoppas att det blir så för oss med!

      Kram

      Radera
  15. Finaste - du har fått många goda och kloka råd och jag hoppas verkligen att allt ska bli bra!

    Säg till om du behöver hjälp jag kan bidra med!

    Varma kramar!

    SvaraRadera
  16. Förstår delvis hur det känner. Har inte irriterat mig på allt, men mycket. Känns ofta som att mannen tror att allt är som innan H föddes. Han förstår inte att saker måste göras annorlunda nu mot förr.
    Men det blir bättre och bättre. H är ju snart 11 månader och nu börjar saker falla på plats och vi börjar närma oss samma tänk. Tror att det sista kommer att klaffa när mannen är ensam pappaledig i två månader nu och jag börja jobba. Han har ju varit hemma mycket trots att han inte varit pappaledig men då har ju även jag varit hemma. När han har allt själv som jag brukar ha tror jag att förståelsen kommer att öka. Kanske lär jag mig också något.....
    Så kan ju inte garantera att det blir likadant för er, men troligen så blir det så. Tålamod!
    Kram!

    SvaraRadera
  17. Jag känner så väl igen mig :)
    Småbarnsåren ÄR jobbiga och omställningen från att ha full frihet och bara ha sig själv/sig själva att tänka på till att få barn är enorm. Dina barn låter, utifrån det jag har läst, som helt vanliga spädbarn. De kräver sitt 24-7 på olika sätt. Trösten är - håll ut! Det BLIR lättare! Första 1,5-2 åren skulle jag säga är rätt tuffa. Jag har själv en 4-åring och en 1,5-åring. Det tuffa liksom flyttar på sig med tiden. Det som är enkelt när de är 6 månader sliter man med när de är 1,5. En 6-månaders ligger t.ex. hyfsat still där man lämnar dem medan 1,5-åringen hinner välta ner två blomkrukor, dra katten i svansen och slänga ner snutten i toaletten medan du laddar kaffebryggaren. :) Man får försöka njuta av det är som är bra där de befinner sig just nu. Relationen mellan min man och mig har förändrats en del sedan vi fått barn. Det har lockat fram både våra sämsta och bästa sidor. Vi försöker hålla liv i vår relation genom att verkligen försöka ta vara på alla egentid vi kan. Vi har nästan aldrig barnvakt. Men när barnen somnat kl 19 brassar vi ofta på riktigt gott käk (går ju aldrig ut och äter längre så vi kan lyxa ordentligt hemma för de pengarna) dricker ett glas gott vin och pratar, myser, ser en film osv. Bara att äta utan barnen är lyxigt. Timmarna efter barnen somnat är verkligen vårt andningshål då vi ser till att ta hand m varandra. Ibland vill man ju såklart bara sitta själv och glo på datorn men ett par dagar i veckan ser vi till att lyxa tillsammans. Och jag LOVAR det blir lättare, roligare, smidigare att ha barn med tiden. Dock ska man inte tro att det "tar slut" när barnen är 1-2 år. Det är nya utmaningar hela tiden men man får mer och mer tillbaka! Hang in there! Kram //Linda

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering