1 år sen tvillingarna kom till :) (o bvc)

Visst är det fantastiskt? Precis för ett år sen var jag i Riga och satte in de näst sista äggen. Jag var fortfarande helt knäckt efter Isak men fast besluten att vi skulle vidare. Efter typ 100 resor till Riga känns det som ett andra hem, jag kan varenda vrå och älskar folket och staden. Och min klinik då förstås.

Jag började tjuvtesta tidigt och redan vid dag 7 visade det plus och redan då gissade jag att det var tvillingar, ni fick reda på det dag 10. Skräckslagen att det skulle bli som med Isak så kunde jag inte riktigt njuta av graviditeten men så här i efterhand önskar jag att jag skulle tagit tillvara på varenda ögonblick. Jag minns fortfarande graviditeten som mysig men när jag läser tillbaka så tyckte jag nog inte det :) Jag minns att jag sa; Aldrig mer, då blir det surrogat..Haha :)

Nu är de i alla fall här efter en lång resa, mina ögonstenar och finaste barn. I går satt jag och kramade Alfred och blev så rörd när han lutade sig emot mig och myste att jag började gråta. Det gör jag oxå när jag sjunger med barnen och de sjunger med. Då brukar även Klara börja gråta så det är ju inte så bra.. Jag vet faktiskt inte varför jag gör det, mycket märkligt.


****
Dagen i dag ska vi fira med att gå till BVC, eftersom maken jobbar och barnen sitter i sittdelar har jag oroat mig en del över hur jag ska lösa saker och ting. Lämna en i vänthallen och springa hela vägen och lägga en på golvet och sen springa tillbaka och hämta nästa? Man får ju inte ta med sig vagnen..Och sen vill ju jag få båda vägda och mätta eftersom det var flera månader sen, men det brukar bli rätt stressigt. Jag tror dessutom det är sista dosen för rota i dag oxå.

Men Linda erbjöd sig att komma och hjälpa. TACK! *pustar ut* Det gör ju att saker och ting lättare.

****
Jag måste fråga hur ni klarade av det första året med make och barn? Hur klarar man att hålla i hop och inte bli så irriterade på varandra (läs jag)? När blir man "ett" igen?

Förut hade vi ett gemensamt mål, nu är vi (jag) rätt vilsna och jag försöker hitta en balans i tillvaron och mig själv. Maken är nog som vanligt men jag är förändrad, min känslor är det. Jag ger barnen allt på dagarna att jag inte har något kvar sen. Lite bättre är det nu men inte som förr.




Kommentarer

  1. Jag tror det är ett fint minne för oss som läser också!
    Nu har det gått lite drygt ett år sedan jag började läsa din blogg, började i samband med att jag googlade på äggdonation och hittade hit. Jag gjorde själv en äggdonation för ett år sedan. Sedan dess har jag följt er, och vilken spännande resa det har varit, tack för att jag har fått vara med! Och vilket hopp och glädje det ger att det faktiskt bara var ett år sedan du åkte till riga och allt som har hänt sedan dess....
    Nu kämpar jag och min fru själva istället för att bli gravida. Var i måndags på en klinik i köpenhamn för insemination. Nervöst fram till mens/testdag....

    Stor kram fina du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad spännande! Då ska jag hålla tummarna för er!

      Och tack för du följt med på denna resa och många kramar till er!

      Radera
  2. Ett år... Tänk så fantastiskt att du sitter här med dina tvillingar i famnen efter allt du fick gå igenom. Det ger sån lycka inombords för mig, och tilltro till oss som fortfarande är i dina gamla skor.

    Gällande förhållandet är jag fortfarande barnlös och svarar därför som en som inte vet hur det är att ha småbarn och samtidigt vara ett älskande par- men jag vill ändå råda er till två saker.
    1. Ta hjälp av människor utifrån. Jag vet att det inte finns ett jättestort skyddsnät omkring er, men kanske finns det någon som kan ta hand om barnen i några timmar så att ni får tid med varandra. Bara du och din man. För att göra vad som helst tillsammans. Jag tror att det behövs oftare än vad man tror.
    2. Vara medveten om att det är en fas och att trötthet, hormoner och en miljöomställning som spelar väldigt stor roll för hur du/ ni känner inför varandra just nu. Genom att vara medveten om orsakerna så kan man sansa sig lite ibland och tycka att det är okej ändå.

    Du säger att du är irriterad på honom ofta. Kanske handlar det lite om att dina förväntningar inte uppfylls? Förväntningar om hur han ska bete sig, eller göra, som familjefar. Eller att småbarnslivet inte var som din drömbild såg ut? Oavsett om det är så eller inte så är det helt okej. Helt okej. Det är en stor omställning att ha väntat, längtat och kämpat i 12 år och att varit orolig genom hela graviditeten till att plötsligt kastas in i den där världen man längtat efter. Steget dit måste ju vara enormt. Vilken omställning som krävs för att vara där med kropp och själ.

    Summan av kardemumman- det är inte konstigt att det finns irritation, men glöm inte bort varandra i all trötthet utan försök minnas varför vad ni älskar hos varandra och fokusera på det! Det fixar ni :)

    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jag vet, men det är ju det där med barnvakter..De känns lite för små än och min bästa kompis som jag litat på i vått och torrt...ja, jag vet inte. Men visst har du rätt. Lite egentid tillsamman är nog helt rätt

      Jag försöker och tro och hoppas det är så. Men det är svårt. Jag känner mig...Så annorlunda. gentemot honom. Min kärlek finns inte riktigt där just nu..

      Visst gör jag? Konstigt. Kanske det är som du säger, jag förväntar mig mycket av honom men han är inte mer än människa. Det vet jag men...jag vet att han gör så gott han kan..

      ja, herregud. Om man hade något facit på hur det skulle vara. liken grej att bli mamma. Så lite jag förstått.

      Tack för din insiktsfulla och mycket fina kommentar och många kramar till dig.

      Radera
  3. Mycket kloka ord från ovanstående. Jag tycker att du ska ta det lugnt detta första år ha inte för stora krav eller förväntningar det är jobbigt att plötsligt bli tvillingmamma, det måste tära på orken enormt. Har man viljan att vara ett par så kan man stå ut att det blir irritation och att man Inte känner sej så kär. Så håll ut det kommer att lätta.
    Stor kram, Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kommer stå ut! Men det är slitsamt, i alla fall för mig. Hela mig bild av hur jag trodde livet var har kommit på kant.

      Kram!

      Radera
  4. När vi bytte till sittdelarna på vagnen (vi har också City Select) började jag med att bära tvillingarna till och från vagnen (vi har vagnförråd i källaren) i mjukliftar. Men de är förstås svåra att ta med ut på stan för de tar plats... Nu för tiden tar jag en i sele och den andra på armen, och det bör kunna funka för dig redan också - faktiskt riktigt smidigt, då har man åtminstone en arm ledig!
    Vad gäller förhållandet säger jag: var ärlig och prata om det. Jag har sagt till min sambo många gånger det här första året med tvillingarna (och deras storebror) att jag inte har tid och ork för honom och oss just nu, men att jag fortfarande älskar honom även om jag är dålig på att visa det nu, och ibland inte ens liksom hinner känna efter. Så länge jag berättar för honom hur det är från mitt håll är det lättare för honom att acceptera, och också lättare för mig att inte behöva ha dåligt samvete för att jag inte bryr mig om honom när barnen kräver allt.
    Och inte konstigt att du gråter ibland, så mycket som du gått igenom, nånstans måste det ju komma ut nu när allting äntligen gått bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men så smart med Selet. Det har jag inte tänkt på. Tack! Det ska jag prova.

      Precis så sa jag till maken häromdagen. Jag tror han förstår.

      Radera
  5. Flera nannyföretag har anställda som kan små små barn. Jag hade själv hjälp från Charlies bästa änglar till min bebis när han var ca 2 mån. Då föreslog de en tjej som var undersköterska och jobbat på förlossning men numera pluggade och jobbade för dem som extrajobb. Helt perfekt ju! Kunde verkligen känna mig helt trygg i att lämna bebisen till henne. Att förlita sig på nära och kära tycker jag också blir slitsamt i längden. Man önskar att de ska vilja ställa upp men vissa gör det inte alt. endast på sina egna villkor och då blir det ofta inte så mycket hjälp. Nu är mina barn lite större (3 och 1 år) och då försöker vi hjälpas åt med andra med jämnåriga barn som vet precis vad det handlar om. Det funkar super. Kanske lär ni känna andra tvillingföräldrar och kan hjälpas åt ibland att avlasta. Visst blir det lite kaosigt för dem som har 4 barn ett par timmar men så himla skönt för dem som kan göra nåt på tumanhand en stund.
    Häromdan tog jag min ettåring och hämtade treåringen OCH två grannbarn på förskolan, gick hem och lagade middag åt allihop innan de andra föräldrarna kom. Min sambo jobbade. Det blev rörigt men det funkade! Och jag vet att jag kan få hjälp när jag behöver det.

    Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering