Fina barn!

De senaste dagarna har varit som en dröm, precis sådär som jag tänkt mig det ska vara att vara en familj. Goa barn som mår bra och jollrar med oss, maken och jag har inte rykt i hop en enda gång. Visst är det lite pip och gnäll men då brukar de oftast vilja något, Alfred måste ha oss inom synfältet hela tiden annars blir han världens olyckligaste. Jag tror fasiken han börjar växa ur babybjörnen, han är helt enkelt för bred. Finns det större?

Klara gled ur makens grepp i soffan, hon kaskadkräktes och blev hal som en tvål. Så hon har fått sin första lilla bula och förmodligen inte den sista.

Jag kunde inte i mina vildaste drömmar tänka mig att det skulle vara så slitsamt att vara förälder, så lite jag har förstått innan. Nu börjar barnen upptäcka så mycket omkring sig och det är så fantastiskt att få uppleva, sen att vi får uppleva det gånger två är ännu mer fantastiskt.

Jag har dock ett evigt dåligt samvete mot katterna, jag hinner inte alls med dem i den mån jag vill. Framförallt Robban som kräver sitt som Cornishkatt. Eftersom de kommer från tidigare mishärhem anser jag att vi ska göra det så bra som möjligt för dem, visst har de det bra, men jag hinner ändå inte så mkt som jag skulle vilja.

****
I går skiftade vi tv med killkompisen, grannarna och oss, så nu är vi innehavare av en stor 60 tums tv (inte ny då). Maken är alldeles lycklig över det, tänk att en pryl kan göra någon så lycklig?

Vi var oxå till minneslunden och tände ljus för Isak och svärföräldrarna, fikade lite i kyrkan och promenerade hem i regnet. Det är alltid lika intressant och se om man kommer in överallt och i församlingshemmet gick det utmärkt :) Som vanligt får Klara en panikattack när vi nästan är hemma, oklart varför.

Vi kollade på film och åt godis (12 st:) på kvällen, allt i lugn och ro. Helt otroligt och verkligen skönt.

Jag hoppas denna söndag fortsätter i samma anda. Klockan är i alla fall snart halv åtta och alla sover fortfarande inkl maken. Det är dessutom Klara sista dag med antibiotika är i dag, ska bli spännande och se hur det blir med hennes mage. För hon har inte haft en enda pruttskrik, magskrik eller någonting sen vi började med den. Hon har oxå bajsat varje dag och sluppit oljor och annat elände.

I morgon ska vi till doktorn och kolla tungorna på barnen, läkaren funderade på om de var för korta. Eller bandet..Eller hur det var.


Kommentarer

  1. Tre-fyra månader. Det är då bebisar blir stabila och det blir riktigt mysigt. Grattis!

    SvaraRadera
  2. Mysigt att läsa om det fina! Vad gäller sele är det många som lovordar ergobaby men jag är inte jätteförtjust i den pga för dåligt nackstöd, för mjuk i tyget och att man inte kan korsa banden i ryggen. Däremot beco gemini, wow! http://knyt-an.se/barselar-0/beco-gemini/ Den har allt jag önskade mig! Använder den fortfarande mycket på vår 15-månaders. Kan bära barnet precis som i en babybjörn så den tittar framåt eller in mot halsen på den som bär. Ska även gå att ha på ryggen men har inte testat ännu. Superenkel att ta på och bra stöd på alla sätt. Jag åkte till butiken i aspudden och provade många olika och fick superbra hjälp. Kan varmt rekommenderas.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering