De hemskaste orden
Förmiddagen i går gick lika bra som alltid, de sov länge på morgonen. Tänk att jag lyckades få dem att somna om!
Dagarna är så intensiva, det går i ett hela tiden. De samsover sällan under dagen utan är vakna i skift, dessutom är det sällan de långsover utan det är ofta små micropauser.
På eftermiddagen så stoppade jag ner dem i vagnen för att se om vi kan bryta gnället lite och traskade och hämtade ut paket. Naturligtvis så vaknade Klara till och skrek som en siren, det gör hon alltid efter ca 40 min i vagnen. Jag försökte bulla upp med lite filtar så hon kunde sitta upp men icke. Det blev att bära henne den sista kilometern. Jag brukar ha selen med mig men det glömde jag nu eftersom jag tog city selecten istället för den stora vagnen.
Sen drog de i gång och skrek i skift, när de fått mat och blivit burna i skift så somnade de till, sen hjälpte de mig att laga mat. Det verkar roa dem- att sitta och kika på när jag far runt i köket- en stund i alla fall.
Jag skickade ett meddelande till en tvillingmamma som bor i krokarna, vi var och hälsade på dem i våras. Deras barn är ca 2 år och en av varje sort. Jag ville veta hur hon överlevde första tiden och om hon hade tips och tricks. En av sakerna hon berättade var att hennes man jobbade korta dagar istället, det fungerade bättre då hennes barn oxå var em gnällare..
Så jag sa till maken att jag vill prova det i stället för det som vi har det nu då han jobbar 3 fulla dagar i veckan. Men han sa att han redan registrerat på löner, fk och jobbet om hur han ska jobba fram till jul. Men jag sa att det måste han försöka lösa, vi kan väl prova i alla fall? Det handlar ju om min hälsa..Och barnen!
Vi får se.
Som det är nu orkar jag knappt, jag är så slut att jag nästan gråter när han kommer hem. Jag önskar så att jag hade någon som kunde komma nån timme på em och hjälpa mig bära bebis, tänk vad det hade underlättat.
Nu är det i alla fall bara i dag kvar sen är han ledig med oss.
****
Jag tänker även mycket på katterna, jag vet att en av er läsare berättade att ni blev så irriterade på katterna efter barnet kommit. Och nu är jag oxå där. Förutom det dåliga samvetet så hinner jag inte med dem och tycker de mest är i vägen och stressar mig. Jag blir irriterad. Det trodde jag aldrig om mig själv, jag som älskar dessa katter över allt annat.
Så i går sa jag till maken att vi kanske ska överväga att placera om dem. Hur vi ska göra med Robban vet jag inte, jag skulle aldrig klara av att göra mig av med honom. Vem kan älska honom mer än jag? Stiina skulle inte bry sig, hon älskar alla och kommer överens med alla. Greta likaså. Men Robban?
Maken sa "det kommer inte på fråga"
Då ska ni komma i håg att dessa tankar och ord satt väldigt långt inne. Nu mår jag dåligt över det oxå..
**'*
I dag ska jag till öppna och hämta gipstavlorna. Ni får se dem i morgon.
Dagarna är så intensiva, det går i ett hela tiden. De samsover sällan under dagen utan är vakna i skift, dessutom är det sällan de långsover utan det är ofta små micropauser.
På eftermiddagen så stoppade jag ner dem i vagnen för att se om vi kan bryta gnället lite och traskade och hämtade ut paket. Naturligtvis så vaknade Klara till och skrek som en siren, det gör hon alltid efter ca 40 min i vagnen. Jag försökte bulla upp med lite filtar så hon kunde sitta upp men icke. Det blev att bära henne den sista kilometern. Jag brukar ha selen med mig men det glömde jag nu eftersom jag tog city selecten istället för den stora vagnen.
Sen drog de i gång och skrek i skift, när de fått mat och blivit burna i skift så somnade de till, sen hjälpte de mig att laga mat. Det verkar roa dem- att sitta och kika på när jag far runt i köket- en stund i alla fall.
Jag skickade ett meddelande till en tvillingmamma som bor i krokarna, vi var och hälsade på dem i våras. Deras barn är ca 2 år och en av varje sort. Jag ville veta hur hon överlevde första tiden och om hon hade tips och tricks. En av sakerna hon berättade var att hennes man jobbade korta dagar istället, det fungerade bättre då hennes barn oxå var em gnällare..
Så jag sa till maken att jag vill prova det i stället för det som vi har det nu då han jobbar 3 fulla dagar i veckan. Men han sa att han redan registrerat på löner, fk och jobbet om hur han ska jobba fram till jul. Men jag sa att det måste han försöka lösa, vi kan väl prova i alla fall? Det handlar ju om min hälsa..Och barnen!
Vi får se.
Som det är nu orkar jag knappt, jag är så slut att jag nästan gråter när han kommer hem. Jag önskar så att jag hade någon som kunde komma nån timme på em och hjälpa mig bära bebis, tänk vad det hade underlättat.
Nu är det i alla fall bara i dag kvar sen är han ledig med oss.
****
Jag tänker även mycket på katterna, jag vet att en av er läsare berättade att ni blev så irriterade på katterna efter barnet kommit. Och nu är jag oxå där. Förutom det dåliga samvetet så hinner jag inte med dem och tycker de mest är i vägen och stressar mig. Jag blir irriterad. Det trodde jag aldrig om mig själv, jag som älskar dessa katter över allt annat.
Så i går sa jag till maken att vi kanske ska överväga att placera om dem. Hur vi ska göra med Robban vet jag inte, jag skulle aldrig klara av att göra mig av med honom. Vem kan älska honom mer än jag? Stiina skulle inte bry sig, hon älskar alla och kommer överens med alla. Greta likaså. Men Robban?
Maken sa "det kommer inte på fråga"
Då ska ni komma i håg att dessa tankar och ord satt väldigt långt inne. Nu mår jag dåligt över det oxå..
**'*
I dag ska jag till öppna och hämta gipstavlorna. Ni får se dem i morgon.
Åh jag känner med dig! Jag har bara en bebis men är sjuk samtidigt och därför nära bristningsgränsen ibland. Vi har hittat ett system som verkar funka för oss, innebär mindre pengar men hälsan är ju viktigare!
SvaraRaderaPrata med din man igen. Allt de han radade upp går att ändra, allra helst FK. Arbetsgivaren ska förstås kunna ta en förändring (folk blir ju akut sjuka och då måste det också lösas). Förklara för honom igen!
Jadu.. jag tror att du och jag har känt liknande kärlek till våra katter! Mina var mina bebisar också och min sambo sa alltid att jag kände sjukligt mycket för dem. Att jag gjorde dem mänskliga. När bebis låg i magen var jag faktiskt ibland orolig över hur högt jag värdesatte katterna.. Men nu.. Jag trodde det ALDRIG men det har verkligen förändrats.
Min sambo sa något bra när jag berättade att jag har dåligt samvete. Han sa att han tror att det jag känner nu för katterna är på en mer normal nivå och att det är bra för katterna. För att döva mitt dåliga samvete intalar jag mig att det är sant ;) De behöver inte all den kärleken men det gör min dotter.
Du kanske vill ge det lite mer tid med katterna? Allt är ju som jobbigast nu den första tiden.
Glöm inte prata med BVC om hur du känner, det kanske finns stöd att få!
Kram
Jag har tänkt mycket på hur det skulle bli med katterna när jag läst faktiskt, för särskilt Robban verkade ju vara en pärs redan innan på nätterna och så =) Men håll ut, dom blir ju större även om det inte känns så, dag för dag och snart kommer katterna vara en tillgång för dom med, springa och jaga dom osv =) . Lät bra med kortare dagar, och vad söt Alfred var när han låg och vevade!!!! =)
SvaraRaderaJag tycker det går i perioder nu med katten å barnet.
SvaraRaderaHon är nu 4,5 (katten alltså) och lagt av med de värsta kattunge-fasonerna. Men ibland blir jag skvatt tokig. Imorse t.ex. när hon väckte oss vid 5 å skrek mer eller mindre konstant till kl 6:30. Då kostade hon inte många ören du.... Ännu mindre när hon lade sig för att sova när vi äntligen kommit upp.
Men så ser jag L sträcka fram händerna och säga "kom!" å vill ha henne i knät, då vet jag inte... Det är ju det enda "syskonet" L kommer få.
Även om vi vuxna känner oss "klara" med henne så är det nog bra för liten... Fast sjukt dåligt samvete har jag för det. Det är ju hon som räddat mig från värsta depressionen. Hon som jag fått ta hand om när jag inte hade liten. Å nu funderar jag på att sälja henne... Stackarns katt!!!!
Å jag avundas inte dina eftermiddagar. Jag tycker det är en pärs ibland, å jag har ju bara en.
Hoppas allt löser sig snart å mannen inser att en ändring inte är så jobbig ändå. Du får väl släppa ut tårarna när han kommer hem, så han får se hur det känns.
Kram
Jag vet inte vad du bär i för sele men jag vill verkligen tipsa om Facebook-gruppen Bärsjalar! Där finns massor med kunskap om ergonomiskt bärande och flera tvillingmammor som bär båda barnen samtidigt. Kanske det kan vara lösningen för dig när barnen är ledsna och du har svårt att räcka till :) /Lina
SvaraRaderaPrecis samma för mig, jag gav precis bort mina katter för det funkade inte med tvillingarna.
SvaraRaderaKanske mig du refererar till i inlägget ovan? Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle se våra kissar som stora irritationsmoment. De var ju mina bebisar, våra förstfödda. Vi härdade ut i mer än två år efter vår sons födelse. Och jag kan ärligt säga att det var ingen rolig tid för våra kissar. De serverades mat och vatten men ingen övrig stimulering förutom det. Trots det så satt det långt inne att annonsera efter ett nytt hem. Nu i efterhand tänker jag att vi borde ha gjort det tidigare. En katt blev omplacerad. Han trivsmycket bättre hos den nye ägaren än hos oss. Vår andra katt avlivades då hon blev sjuk. Jag kommer förmodligen aldrig mer skaffa katt eftersom jag nu vet vilka svåra beslut en måste ta som kattägare, både gällande omplacering och avlivning.
SvaraRadera/Dina
Också katt. Blev normalt efter två år.
SvaraRaderaJätteskönt. Det blev mer och mer tid varteftersom.