Vecka 25 (24+5)

Vilken mardrömsförmiddag det blev i går på väg till ultraljudet, jag blev så frustrerad, stressad, ledsen och väldigt arg. Nu löste sig ju saker och ting men det hjälpte ju inte just då.

Jag tog i alla fall ett tidigare tåg så jag kunde skrota runt i affärer, vänta på maken och ta det lugnt. Men inte ens halvvägs så gick tåget sönder. Helt och hållet och ingen sa något i högtalarna. Det gick 20 minuter, 30 minuter och så smsbombade jag maken att jag inte hinner komma i tid. Han var redan på kliniken och väntade på mig.

Personalen på kliniken sa att det är lugnt, men det hjälpte ju inte mig för om tåget hade gått i gång så hade jag ju ändå 30 minuters resa framför mig.

Personalen på tåget gick igenom alla vagnar och berättade att det var fel på bromsarna och att det inte gick att ropa i högtalarna. Så om vi tog oss fram till stationen så skulle vi få lov att ta nästa tåg.

Då började jag nästan gråta.

Vi stod i över en timme på ett varm pendeltåg och jag det enda jag tänkte på var att kliniken har dåligt med tider och det brukar vara veckor av väntan på en tid.

Till slut hackade tåget sig fram till stationen och jag kunde resa vidare. Maken hade löst det med personalen att vi skulle få en tid efter lunch istället så det blev ju bra. För när jag kom fram efter 2 timmars resande var jag alldeles skakig och upprörd.

Jag hade ställt mig på en 3-timmars parkering med bilen här hemma, men som tur var fick jag inte böter. Jag åkte 10 och var hemma 15. Vilken dag!

****
När det blev vår nya tid för ultraljudet var det en praktikant och en handledare. 5 kg gegga på magen och de satte i gång. (makens kommentar när jag låg där .oj, vilken kula du fått?!)

Först mätte de flödena i ljumskarna för att se om moderkakan hade bra flöde, sen mätte de navelsträngarna. Det betydde att jag hade kall gegga hela skrevet och hela magen, praktikanten verkade både osäker och ändå inte. Hon pratade inte så mkt så vi fick inte reda på nåt. Det var mest hon och handledaren som pratade.

När det var dags för att mäta bebisarna gick handledaren för hon tyckte tydligen praktikanten skulle kunna det.

Pojkbebis ligger långt nere på sin vanliga plats, hon kollade mage, huvud och lårben. Han var definitivt en pojke.

Flickbebis ligger under revben/lever och var svår att se, hon är kanske en flicka fortfarande, det var omöjligt att se. Här möttes också huvud, mage och lårben.

Sen knappades alla värden in i datorn.

Och pojkbebis ligger -6% under sin kurva, helt ok alltså. Alla flöden var perfekta.

Flickbebis däremot ligger på -20%, vilket betyder att hon är för liten. Alla flöden var perfekta.

När jag frågade berättade hon att gränsen är -22 och hon kunde inte svara vad man gör när den ena är för liten men att man ofta remitteras till sjukhuset.

De bokade in ett ultraljud redan om 2 veckor för att följa upp flickbebis.

Bebisarna vägrade samarbeta på fina bilder så jag fick 2 urkassa bilder där man inte ens ser att det är bebisar.

När jag sen var och kissade var hela mina trosor och byxor fulla av gegga, det är ju omöjligt att få bort när man ligger där på britsen

****
I dag ska jag till MVC-läkaren så då ska jag passa på att fråga, då ska vi även förlänga sjukskrivningen och prata förlossning. Hoppas den resan med kollektivtrafiken blir bättre.

Sen har jag tänkt att åka och klippa mig och så har jag fått för mig att färga ögonfransarna. Men det får vi ta en annan dag, för jag brukar bli alldeles slut av resan till och från MVC.

*****
Sköthyllan är på plats, karotongerna med spjälsängarna är insläpade från vår bod och ska skruvas i hop.