Vecka 21 (20+2) Älskade Isak

Detta inlägg skulle egentligen skrivas i går då det var exakt 7 månader sedan Isak föddes.

 Efter 13 års försök med IVF och äggdonationer fick jag äntligen plus på stickan. Jag trodde inte det var sant och efter säkert 10-tal graviditetstest så vågade jag berätta för maken. Efter ytterligare några dagars testande så vågade jag även berätta för er andra. Det var den 18 maj och ni blev lika glada som jag.

Det var en märklig känsla, så stor och häftig, men ändå så läskig. Jag började blöda ganska direkt men det lugnade sig efter någon vecka. På KUB-testet såg de att något var fel med Isaks hjärna.

Efter några mardrömslika undersökningar och veckor var det dags att träffa Isak, jag fick genomgå en vanlig förlossning och jag kan utan tvekan säga att denna tid från Kub-testet och framåt är den värsta jag någonsin varit med om.  Att besluta att man ska avbryta graviditeten och veta att Isak inte kommer kunna överleva.. Hemskt! (läs hela historien här)

Utan er följare och bloggen skulle jag aldrig överlevt. Det blev min ventil där jag kunde säga allt som jag inte kunde uttala. När kompisarna försvann fanns ni anonyma här.

Så här efteråt är jag "tacksam" att få uppleva Isak, se livet från en annan sida. Jag har blivit lite mer pessimistisk, rädd men också tacksam över det jag har. Men visst gör det ont fortfarande och jag saknar det som kunde ha blivit.

****
Men livet går vidare och nu står vi här vid en ny väg i livet. En fantastiskt sådan om än mycket overklig och lite skrämmande.

I går var vi och letade bilar, vi började på södra sidan om stan. Jag sa att vi inte skulle köpa bil idag utan vänta tills vi hittar den rätta. Vi har verkligen provat och vagn, liftar, barnstolar får verkligen inte plats i vår Nissan X-trail. Inte ens om vi skulle köpa en mindre vagn. Dessutom går det inte att koppla ur airbagen i framsätet.

I en förort kör en väldigt gul (ungdoms) bil ut rätt framför oss, maken tutar och den gula bilen vänder och följer efter oss ett bra tag innan har kör förbi och tutar. Redan där kände jag; Nej, tack. Nu vill jag åka hem. Vi betade i alla fall av 5 bilfirmor och kände och klämde på olika sorters bilar. Alla begagnade såklart och vi frågade vad vi kunde få för vår Nissan.

Vid sista stoppet hade de ganska många bilar i vår smak, utrustade med måttstock fick vi nån ung spoling till försäljare på halsen som bara hade jobbat tre veckor.

Vi fick provköra en bil och jag blev helt såld. Vilken härlig bil att köra! Dessutom fick vi alla plats. Jag hör mig själv säga; Den här köper vi NU!

Men vafan, det var ju inte det jag skulle säga. Jag som är klok och förståndig. Nu blev det en jättebil som slukar diesel men den är trygg och säker.

Så vi skrev papper med den unga pajasen som knappt kunde svara på våra frågor (redan där började jag ångra mig) och vi fick en väldigt bra pris på vår gamla bil. Vi måste dock låna på banken (vi lägger det på huset) ingen stor summa men i alla fall. De skulle ringa nästa vecka när de bytt däck och då ska vi hämta bilen.

Vad blev det då? En fullt utrustad XC90 från 2008. Som jag drömt mardrömmar om hela natten. Inte kunnat sova, haft magont och skällt på lilltjejen som tagit ett rejält tag i min lever igen.

Efter vi kommit hem kom bästa ridkompisen med fika och sen kom bästa kompisen. Så det var verkligen fullt ös i går.

I dag blir det Ikea och titta på byrå igen, köpa färg och lister till barnrummet. Bara mitt leveront gått över så...