Väldigt omtumlande gårdag- diagnos?

I går var jag på intervju för att förhoppningsvis ingå i en studie om sömnsvårigheter. Jag fick träffa en läkare som screenade min psykiska hälsa i nästan 1,5 timme.

 Hon frågade om barndom, rädslor, drömmar, föräldrar- ja allt faktiskt. Det var väldigt svårt att svara på många frågor, det handlar ju om mitt innersta väsen som jag aldrig berättar för nån. Dessutom vet jag ju vad hon screenar efter och varför hon ställer frågorna, jag har ju en stor självinsikt (oftast) och har stor koll på sjukdomar och mediciner.

Den långa intervjun är för att de ska se om det finns en psykiskt eller fysisk förklaring till mina sömnsvårigheter.

Jag vet att jag har en massa bagage från barndomen och jag vet att jag är rätt traumatiserad av det som hänt, min barndom var...bedrövlig. Missbruk, vi fick inte mat, vi fick inte komma in utan fick sitta i trappen, misshandel, slagsmål, psykiskt terror, inga kläder, ingen fostran regler gränser, inga vänner, vi fick inte umgås med nån, vi fick inte leka..tja..ingenting faktiskt..av nåt..

När jag flyttade frivilligt till min fosterfamilj (som oxå var knasiga visade det sig) så kunde jag ingeting, jag visste inte hur man kunde vara med andra människor, jag var inte socialiserad, visste inget om livet (eller jo, det hårda livet), tvätta äta..Ingenting. Jag var så vilsen. Och förvirrad.

När vi pratade lite om mina föräldrar så vet jag att mamma har en diagnos, eller jag har satt den på henne för hon uppfyller varenda en av dem. Pappa däremot är lite svårare, men när vi pratade så kändes plötsligt en av dem som hon nämnde självklar.

Jag har alltid varit rädd att bli som dem eftersom psykiska sjukdomar är ofta ärftliga. Men jag har ingen av dem enligt gårdagens test.

Däremot när hon screenade mig så hittade hon antydan till två stycken andra. Båda förmodligen från barndomen men den ena även traumat med Isak.

Den ena hon hittade var GAD alltså generaliserat ångestsyndrom. Nu när jag läst på om den så stämmer det perfekt, det är ju jag! Jag har alltid tänkt att det är så jag är, en del av mitt bagage, min personlighet. Men nu när jag fick veta att GAD är något man faktiskt kan bota så känns det..Konstigt. Och omtumlande. Jag är alltså inte onormal. Utan.. Allt det jag gör och tänker är ju en del av diagnosen, sånt som upptar mina tankar jämt och tar så mkt av min tid.

Mycket att smälta, jag känner mig alldeles rörd. Jag har läst om diagnosen säker 100 gånger i går kväll. Om och om igen!

Det andra hon hittade var PTSD det vet jag ju inte om jag helt håller med om men ca 12 år av min uppväxt är ju borta. Jag minns nästan inget utan bara fragment. Det har spätts på med Isak, det var ju verkligen ett trauma.

Hon visste däremot inte om jag skulle ingå i studien med depression eller den utan, jag uppvisar bara lätta symptom så hon fick lov att ta det vidare till överläkaren.

Sen fick jag lämna massor av blodprover för att se om min sömnsvårigheter härleds till någon fysisk sjukdom.

Jag förmodar att de återkommer vad som kommer hända nu, om jag kommer med i studien eller inte.
Hon lovade i alla fall att det de hittar kommer de remittera mig vidare, de kommer inte lämna mig vind för våg.

När jag kom tillbaka till jobbet var jag alldeles slut. Hjärnan var helt kokt, alla ville ju dessutom veta. Jag funderade på om jag skulle säga nåt om diagnoserna eller inte, men det var lika bra att säga som det är. De brukar ju driva lite med min rädsla för allt, det är ju inte så ofta jag visar den för jag vill inte visa mig sårbar. Men där jag jobbar möter man ofta saker som är riktigt otäcka..

När jag sms min syster om gårdagen blev hon förvånad, hon hade inte tänkt mig så. Men så konstigt. Alla vet ju att jag är en orolig själ, även om min framtoning och min fasad är annorlunda. Hennes sms svar förvånande mig, jag är ju glad för GAD! Det är ju en lättnad, jag tror kanske hon tänkte tvärtom.

Maken var inte heller så  intresserad (kändes det som). Han tycker det inte är nåt större fel på mig, han tycker tex det är helt ok att åka och kolla på nya ställen jag ska köra bil till med mig.

****
Bästa fd ridkompisen sms med mig oxå. Hon hade funderat på mig och ansåg sig ha en lösning till min framtid.

Hon tyckte jag skulle säga upp mig nu, sälja huset och köpa ett mindre hus med en lada. Där skulle jag inreda ett kattpensionat. Hon sa att jag är driven och en mycket god organisatör så jag skulle utan tvekan klara det.

Hennes katter skulle vara de första som flyttade in.

Hon känner mig väl, det är min absolut största dröm, jag älskar alla djur och få mysa med katter hela dagarna skulle passa mig perfekt.

Men jag vet inte om jag är så modig. Eller om jag skulle orka dra i gång en sån karusell.