Annandagen

Känner mig ganska tom. Det finns liksom ingenstans för mig att vara, i forumen är alla glada och nyplussade, i bloggarna myser alla med sina barn, magar och familjer. Jag har bloggat i snart tre år, och jag står fortfarande kvar på samma ruta.

Jag måste vara Sveriges mest misslyckade person.

Det är ganska tungt måste jag säga. Just nu känner jag mig väldigt ensam, det känns som att det inte finns nån räddning för mig, inget mirakel kommer att ske och det känns som min historia inte kommer sluta lyckligt. I alla fall inte på det sätt som jag vill.

Jag har inte ens mailat klinken. Varför ska jag göra det? Just nu orkar jag inte dra i gång mer, jag har ingen ork kvar, ingen livsglädje, vi har gjort 5 försök i Riga och efter operationen i februari skulle ju allt gå så bra. Jo tjena.

Dessutom måste jag göra saker annorlunda:

-Denna gång måste jag gå ner i vikt. Och jag har ingen ork att ta tag i det. Det är ju lika slitsamt som med försöken, eftersom jag har så svårt att tappa vikt.

-Jag tänkte pröva med antibiotika innan, det betyder diskussion med min gyn. Vilket inte kommer bli lätt.

-Nåt fysiskt måste jag ju prova. Zonterapi, akupunktur eller vad som helst.

-Jag har funderat mycket på att bli vegetarian, nu är jag nån halvhjärtad sådan. Jag är så otroligt kinkig med maten så frågan är om jag pallar ett bönliv. (väldigt otäckt med bönor)

****
Idag är det åter stallet som gäller, i dag är det för oss personal. Vi ska gå igenom den kommande våren, rida och prata stalljobb.

Jag har rejält med träningsvärk, måste jag säga, sen i går. Jag tycker verkligen inte om den ridläraren, hon får mig alltid att känna mig så misslyckad och dålig. Hoppas det blir bättre idag.

****
I natt sov vi med sovrumsdörren öppen för första gången på ett år. Det funkade ganska bra, Stiina kom och klev på mitt huvud vid 04.30 och Robban vid 05.30. Jag lyckades inte somna om- jag har som vanligt sömnproblem och känner mig ganska sliten efter många dagars sömnbrist.

Kanske därför detta inlägg inte blev så glatt och mysigt. Men jag orkade bara inte.

****
Nåt bra just nu är en av mina julklappar: En ipad Mini. Den är mer en fantastisk! Jag älskar den!

Bild från apple.se



Kommentarer

  1. Usch, vad jobbigt att läsa. Skulle kunna va mina ord...
    Du är inte ensam. Här är en till som känner sig misslyckad.
    Skickar en stor kram!!

    SvaraRadera
  2. Jag har inga ord och vet att det inte finns något att trösta med som hjälper.
    Kan bara skicka fåniga kramar via bloggen.

    Sköt om dig och er..

    Kram Lena och missarna

    SvaraRadera
  3. Finaste vännen, i din sits har jag suttit i 15 år... Barnlös, ogravid, och omgiven av vännernas växande magar, glada bäbisar och tultande småttingar. Blä :-(

    I år har jag bäbis i magen, en jag känner inte en lugn och rogivande glädje...ännu. Ska på RUL imorgon, och där kan man ju få alla möjliga otrevliga besked...

    Trodde att när jag skulle bli gravid skulle jag vara superlycklig under gravidtiden, men hittills känner jag bara oro i stora portioner. "Varför skulle detta fungera när det inte har fungerat på 15 år???"

    Så du är inte ensam....men jag förstår dig verkligen!

    Skickar en stor varm kram till dig!

    Kram Ninna

    SvaraRadera
  4. Å här kom jag tillbaka.

    En stor kram till att börja med! Jag är så ledsen för er skull!

    Det här med bloggar verkar vara ett svårt kapitel. Det känns som om de som inte lyckas slutar blogga... Jag känner att det finns ett stort tomrum där. När man behöver som mest känna att man inte är ensam, så finns det ingen.
    Jag har ett kort till en som samarbetar med FC i STHLM, vet ej var denne håller hus och har aldrig träffat personen. Jag var ju i Uppsala.

    Jag är så ledsen för er skull!!!

    SvaraRadera
  5. Jag bloggade förr. Men jag stängde ner den bloggen, för jag lyckades aldrig bli gravid, har inte lyckats än heller. Jag är misslyckandet personifierad. Stor kram till dig, vad det nu kan vara värt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att du slutade. Men Jag förstår precis vad du menar, men för mig är det en ventil, så slipper jag ha allt i huvudet

      Kram tillbaka!

      Radera
  6. Vi är inte ensamma. Tyvärr. Men många ger nog upp. Ibland orkar jag inte ens blogga, för då upprepar jag det jobbiga en gång till (och kan inte förneka det lite smidigt). Livet är tungt, men min reflexolog (rekommenderas :-)) peppar mig till att inte sluta hoppas...
    /m

    SvaraRadera
    Svar
    1. Reflexvaddå? .-)

      Fast det känns så, jag har nästan ingen på min lista som fortfarande är barnlös, alla lyckas både med den ena och den andra.

      Lycka till!

      Radera
    2. Typ som en zonterapeut. ;-) Finns i Sthlm...

      Radera
  7. Många kramar till dig!! Här är ju en till som misslyckas om och om igen...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering