Robban
Jag vet att många tänker att han bara är en katt. Såna som är självständiga och lite ointresserade av oss människor.
Då har de aldrig träffat en Cornish Rex. Jag har aldrig varit med om maken till katt. Om han nu är en katt? Och läser jag i kattforumet så verkar de vara lika allihopa. Jag ser en mycket tydlig skillnad på våra två andra katter och honom. Han är lite mer som en 1-3 åring. I både sinne och sätt.
Jag blev väldigt full i skratt när en bloggkompis beskrev sina dagar med sin 5 månaders, det är ungefär så vi har det. Allt går ut på att roa, titta och umgås. Gärna bäras runt och titta ut genom fönstret.
När vi är hos veterinären vill de andra katterna kasta sig in i den trygga buren, han vill upp i famnen. Veterinären kan bara klippa klor och ta prover om han sitter på våra axlar eller i famnen. Är något läskigt springer han direkt till oss och ska upp i famnen.
Han tittar en alltid i ögonen, han söker vår blick för att kolla läget eller för att få bekräftelse. Han är dessutom väldigt svartsjuk men kan oxå vara väldigt generös. Han sitter nästan alltid i knät eller på axlarna när man är på toa.
När han inte får uppmärksamhet springer han runt, runt och tjoar mycket olyckligt. Vi gör allt för att inte svara på hans olyckliga ylande för att vi inte vill spä på hans önskan om få som han vill varenda sekund. Vi är absolut säkra på att han har en bokstavsdiagnos.
Han ska vara med på allt vi gör och allt ska undersökas, han sitter gärna på ryggen och inspekterar vad vi pysslar med. Vi har ett mycket personligt förhållande till honom och han är absolut vår lilla surrogatbebis.
Jag trodde jag aldrig någonsin kunde älska ett djur så mycket, men jag kan titta på honom och bli alldeles tårögd, han är så fantastik liten varelse så mitt hjärta fullkomligen svämmar över. När jag tänker på honom blir jag alldeles lycklig.
Den som tror jag snackar skit är väldigt välkommen hit och träffa vår lilla underbara varelse så lovar jag att ni blir lika kära ni.
Då har de aldrig träffat en Cornish Rex. Jag har aldrig varit med om maken till katt. Om han nu är en katt? Och läser jag i kattforumet så verkar de vara lika allihopa. Jag ser en mycket tydlig skillnad på våra två andra katter och honom. Han är lite mer som en 1-3 åring. I både sinne och sätt.
Jag blev väldigt full i skratt när en bloggkompis beskrev sina dagar med sin 5 månaders, det är ungefär så vi har det. Allt går ut på att roa, titta och umgås. Gärna bäras runt och titta ut genom fönstret.
När vi är hos veterinären vill de andra katterna kasta sig in i den trygga buren, han vill upp i famnen. Veterinären kan bara klippa klor och ta prover om han sitter på våra axlar eller i famnen. Är något läskigt springer han direkt till oss och ska upp i famnen.
Han tittar en alltid i ögonen, han söker vår blick för att kolla läget eller för att få bekräftelse. Han är dessutom väldigt svartsjuk men kan oxå vara väldigt generös. Han sitter nästan alltid i knät eller på axlarna när man är på toa.
När han inte får uppmärksamhet springer han runt, runt och tjoar mycket olyckligt. Vi gör allt för att inte svara på hans olyckliga ylande för att vi inte vill spä på hans önskan om få som han vill varenda sekund. Vi är absolut säkra på att han har en bokstavsdiagnos.
Han ska vara med på allt vi gör och allt ska undersökas, han sitter gärna på ryggen och inspekterar vad vi pysslar med. Vi har ett mycket personligt förhållande till honom och han är absolut vår lilla surrogatbebis.
Jag trodde jag aldrig någonsin kunde älska ett djur så mycket, men jag kan titta på honom och bli alldeles tårögd, han är så fantastik liten varelse så mitt hjärta fullkomligen svämmar över. När jag tänker på honom blir jag alldeles lycklig.
Den som tror jag snackar skit är väldigt välkommen hit och träffa vår lilla underbara varelse så lovar jag att ni blir lika kära ni.
****
Nu har våra skatungar kläckts de är verkligen helt bedårande!
Bilden är lånad från wikipedia.
Gah! Jag läste rubriken och hjärtat stannade, jag trodde det hade hänt gullebullen något.
SvaraRaderaEfter att ha haft katt i hela mitt liv, flyttade först en Cornish (som tyvärr fick gå till evig vila) och sedan en annan in i mitt hem och livet har inte varit detsamma sedan dess. Vår kisse är en mycket bestämd, kärlekskrank, pratglad, svartsjuk, lekfull, galen, empatisk, galen, underbar dam på 10 år. Jag är övertygad om att hon är en korsning mellan katt, hund, apa, människa och papegoja. Hon beter sig helt annorlunda än alla andra katter jag någonsin känt och jag känner fullständigt igen mig i dina berättelser om livet med Robban. Det tror jag alla Cornishägda människor kan göra. De är helt enkelt inte som andra katter. De är mer sociala, mer närhetssökande, mer verbala och de blir aldrig vuxna. De vill gärna sitta på axeln eller i famnen, vara med om allt i hushållet, de använder tassarna på ett annorlunda sätt, de söker ögonkontakt.
Nu har vår balkonggranne fått hem en Cornishpojke på 2 år och det är helt underbart att höra henne kvitra om hur annorlunda han är mot andra katter, hur livet har förändrats. Hon rådfrågade mig innan hon tog hem honom och jag berättade såklart hur det var.
Hon trodde mig inte. Då.
Nu ser jag fram emot att se hur deras relation utvecklas.
Den där bokstavskombinationen är f ö genetiskt nedärvd hos rasen. Den stavas R.E.X ;)
/Loba
som är väldigt glad för din och Robbans skull.
Tack för din underbara berättelse! Kärlekskrank och närhetssökande och inte minst soldyrkande är väldigt bra ord!
RaderaDet är så svårt att beskriva förhållande med honom och hur han är. Det är..alldeles underbart fast ganska ofta vill jag sälja honom till grannen.
Du skriver himla bra, jag funderar på om du kanske vill skriva en artikel i vårt kattforum? (du kanske är medlem?) Det vore fantastikst! Säg till i så fall!
Kram till dig
Ja visst blir en galen av tjoandet ibland, men det är bara att bita ihop.
RaderaTack, det vore jätteroligt att skriva en artikel! Hur blir jag medlem?
Mejla mig! lobas.liv (at) gmail (punkt) com
Kram!
Jag tror att Robban kommit till dig och er av en anledning. Såklart att katter är fantastiska och alla djur (oavsett ras och art) har ju sina personligheter.
SvaraRaderaHan måste vara så nära himmelriket som går komma bara av att få bo hos er, för det är så mycket kärlek i det du skriver om honom och era andra katter.
Det är nästan så jag önskar att jag vore katt hos er.
Kram Lena och missarna i Kåge
Fy jag läste din historia blir så ledsen i hela mig och jag kan verkligen inte förstå varför livet ska vara så himla orättvis, har ni funderat på adoptera? kram kram
SvaraRaderaJa, ibland undrar man.
SvaraRaderaMin man är för gammal så vi får inte adoptera.
Kram
Lena uttrycker det så bra; Robban kom till er av en anledning. Ni behövde båda varandra och han kunde inte fått det bättre. Hoppas på att kunna få träffa honom nån gång - han verkar helt underbar!
SvaraRaderaKramar